Inga gamla, goda dagar i Sverige

I förra veckan var jag på Industridagen i Södertälje och lyssnade bl a på inledningstalaren; Ericssons och AstraZenecas styrelseordförande Leif Johansson. Han talade utan manus men Jonas Cohen på Teknikföretagen har försett mig med en utskrift av talet och här är några sanningsord:

Sverige har inte haft några good old days. Min generation, jag är född 1951, har faktiskt, min generation, absolut världsrekord i utförsbacke i välståndsligan i nationalekonomi Vi gick ifrån tredje plats i världen 1968 till femtonde plats i världen 1993. Inget land har lyckats slå det. 

Jag kan berätta lite då om hur det gick till, men framförallt vad vi kan lära oss inför framtiden. Det finns ju en debattör som heter Thomas Piketty, som har ett antal förslag. Jag kan säga han är en amatör jämfört med vad vi gjorde mellan 68-93. Vi har prövat allting och vi vet.  

Vi betalade folk bättre när de inte var på jobbet än när de kom, vi löste industrins överkapacitet med sjukskrivningar i stället för att försöka hantera det i form av kompetensutveckling och nya program och så vidare. Vi hade nominella löneökningar som var tvåsiffriga men vi hade negativa reallöneökningar alla år.  

Och allt vad Thomas Piketty säger, och som finns i debatten i Europa, det har vi redan prövat i Sverige i decennier.

Vi hade marginalskatter på 85 procent, Astrid Lindgren kom på att de var över 100 procent i hennes fall, hon hade 105 procents skatt några år, hamnade i debatt med dåvarande finansministern. Vi har prövat det.

Vi hade transaktionsskatter på värdepappershandel infördes, det tog enligt Olof Stenhammars bok ungefär tre månader innan all optionshandel och underliggande värdepappershandel låg i London.

Vi hade konfiskatoriska arvsskatter och förmögenhetsskatter – det ledde till att vi i Sverige saknade en hel generation av mellanstora företag och familjeföretag som har växt upp och i stället så såldes de in i större koncerner, vilket inte behöver vara negativt, men flera av dem hade kunnat utvecklas på egen hand bättre om vi inte hade haft konfiskatoriska arvs- och förmögenhetsskatter, eller också, ännu värre, så flyttade ägarna ut ur landet. 

Vi har varit där, vi har prövat där. Sen lånade vi till hela kalaset! Det ledde till faktiskt att, håll i er, faktiskt vår utlandsskuld när vi var på toppen av den, någonstans 92, 93, var ungefär lika hög som Grekland hade när de gick in i krisen. 

Så vi ska vara lite försiktiga med våra omdömen om grekernas sätt att sköta sin ekonomi med tanke på vad vi själva har gjort.

Och det slutade med många och stora devalveringar. Till slut fick vi 500 procents ränta och en jättedevalvering i september 1992.

Vi insåg allihop att så här kan vi faktiskt inte köra det här landet, det går inte, och sen hade vi ett antal regeringar, Ingvar Carlsson, Göran Persson, Reinfeldt, som sen kan vi säga, sedan 1993, har gjort det mesta rätt.  

Vi har haft 15-20 procents reallöneökningar, trots att nominella ökningarna inte varit stora, mycket en följd av ett riktigt bra samarbete på industrisidan och industriavtal. Vi har haft bra produktivitetstillväxt.

Framför Johansson satt statsminister Löfven. Jag är säker på att han lyssnade och gissar att han tänkte på vad Vänsterpartiet och hans egen partivänster nu tjatar om….

Leif Johansson slutade med att tala om den politiska osäkerheten idag:

 Vet ni vad styrelsens enklaste beslut är när det gäller att titta på investeringar? Man kan säga ”ja” och man kan säga ”nej”, men det finns en mycket enklare: ”vi tar det nästa styrelsemöte, för vi vet inte riktigt nu, va”. ”Vi tar det nästa styrelsemöte”. Det är världens enklaste beslut, alla som sitter runt bordet här säger å, vad skönt, vi slapp säga ja eller nej. Men vad det faktiskt gör är att om man då säger att det finns sex styrelsemöten per år i stora bolag, så skjuter det allting ungefär 10-15 procent. 10-15 procent på nedgång i marknader som har att göra med investeringar är dramatiska nedgångar. Så, jag varnar för det här att lägga ut stor politisk osäkerhet i viktiga frågor. Det kommer att leda till att styrelser tar de lättaste beslut som finns, nämligen att skjuta upp aktiviteter som de annars skulle gjort.

En vis man har talat.