Två funderingar om regerandet

Frasen ”åtta år räcker” var det norska högerpartiets slagord mot den rödgröna regeringen Stoltenberg.

Det är en fras som nog också kan appliceras på den svenska politiska situationen före och efter riksdagsvalet. Regeringen Reinfeldt II visade många tecken på att ha mist lusten att regera. Att statsministern och moderatledaren sa farväl på valnatten är bara ett av tecknen på detta och det som hänt därefter – inte minst decemberöverenskommelsen – pekar på samma sak.

De borgerliga kommentatorer som sökt vägar för en Reinfeldt III har nog missat att åtta år räckte för regeringens nyckelpersoner.

Vad som kommer att hända framöver tycks mig högst osäkert, men har man – som jag – varit med om många borgerliga upp- och nergångar tror jag att det finns anledning till optimism. Det finns starka skäl att tro på en stark borgerlig återkomst. Med tiden.

Den andra funderingen handlar om synen på Sverigedemokraterna. Jag tror inte det finns anledning att – särskilt inte i närtid – se SD som en del av en borgerlig majoritet. Det dras nu på en del håll för stora växlar nu på hur SD röstade under Reinfeldt II.

Nu har ambitionerna vuxit och likt danska DF kommer SD rimligen att sträva efter att fortsatt profilera sig med distans till de båda blocken. Konstigt vore det annars. Ett populistparti söker sällan makt utan strävar efter att optimera väljarandelen.

Den rimliga strategin för de båda blocken borde därför vara att i kommande val söka vinna tillbaka väljare från SD. Det borde inte vara svårt så länge SD i så hög grad framstår som ett föga anständigt parti med xenofobi som kungstanke.