Larsson läser
Janerik Larsson
Janerik Larsson
Kommentar från SPF på Janerik Larssons gästblogg 22 december
Janerik Larssons inställning till den högre skatten för pensionärer är vid det här laget välkänd, men fortfarande lika fel.
För det första upplevs den högre skatten på pension som orättvis av många pensionärer. Vi har i de flesta fall lägre inkomster än de som arbetar och att ett snittpensionärshushåll då sedan 2007 har betalat 100.000 kr mer i skatt än motsvarande löntagarhushåll är knappast rimligt. För det andra skulle sänkt skatt på pension leda till större utrymme för konsumtion och kunna bidra till landets tillväxt. Ifall Janerik Larsson inte känner till det så har bromsen i pensionssystemet slagit till och sänkt pensionerna tre gånger sedan 2010. En hundralapp i pension år 2009 är efter årsskiftet värd 98 kronor, samma hundralapp i lön är då värd 117 kr. Hur många löntagare skulle tycka det vore rimligt att idag leva på en lön snäppet lägre än den hon eller han hade för 6 år sedan? Det är dessvärre den ekonomiska verkligheten för landets pensionärer. Från SPF vill vi därför inte bara avskaffa pensionärsskatten men också att det görs en ordentlig översyn av pensionssystemet. Det är ett fullt rimligt krav att landets seniorer ska kunna leva på sina pensioner och inte år efter år halka efter löntagarna. Att måla upp det växande antalet 65-plussare som ett hot mot framtiden är inte bara pessimistiskt utan bidrar också till fördomar om äldre som en tärande grå massa. Det är dessutom fel. Vi seniorer jobbar vidare i betydligt högre grad idag än tidigare, vi är piggare och hämtar barnbarnen på förskolan, vi konsumerar snarare än sparar, och vi delar med oss av vår erfarenhet till yngre generationer. I flertalet undersökningar visar det sig att ungefär var fjärde svensk pensionär skulle vilja återgå till arbetslivet, men möts av hinder i form av regler, lagar och negativa stereotyper. Janerik Larsson borde lägga mer energi på att underlätta för oss seniorer att bidra i samhället istället för att måla upp oss som grupp och våra rättmätiga krav som ett hot.
Christina Rogestam ordförande SPF, Sveriges Pensionärsförbund
————-
Här det jag skrev:
Jag har upprepade gånger i denna blogg uppmärksammat såväl den årliga sammanställningen från Urban Institute i USA av den amerikanska statsbudgetens fördelningen mellan den federala budgetens satsningar på barn å ena sidan och pensionärer å den andra ( ”Kids’ Share: Analyzing Federal Expenditures on Children”) som den ömkliga svenska diskussionen om ”pensionärsskatten” som enbart är ett försök från högljudda (och politiskt effektiva) pensionärers påtryckarorganisationer att omfördela från dagens arbetskraft till sig själva.
Idag skriver Edward Luce i Financial Times om detta fenomen:
What then, is the matter with the west? The answer is beguilingly simple. We are growing older. In economic terms that means secular stagnation. Japan is greying faster than the rest — its economic growth has also been slower for longer than that of any other wealthy country. But it is a matter of degree. The greyer we become, the less we save. The less we save, the less we invest. The less we invest the slower we grow. Modern technology ought to provide the answer, we are living longer so we should be working longer. However, politics stands in the way.
The less we grow, the more we squabble over budgets. From Spain to Canada, the old keep getting the better of the fiscal wars. France has a higher birth rate than most other European countries. But it devotes more than average of its resources to the old. One of the reasons François Hollande was elected president was that he pledged to restore the French retirement age to 60 from 62. In the UK George Osborne, chancellor of the exchequer, has exempted state pensions altogether from the spending cap on welfare. In the US, Medicare and Social Security gobble up a larger share of the federal budget each year. No party dares touch the retirement age — which is set to rise only at a glacial rate from the current level of 65.
The better the “grey lobby” does, the more it shortchanges our future. That, in turn, creates a backlash against politics as usual. In practice, that means blaming immigrants. One of the key drivers of the Tea Party, the National Front in France and the UK Independence party is their tendency to look for scapegoats. None is likely to take direct power. But they act as a block on those who can redress the declining worker-pensioner ratio. A crucial part of the remedy is to boost immigration. Stopping that from happening is a core aim of the anti-politics backlash. This, too, is a price of western gerontocracy.