Klarspråk (s) om asylprocessen

Göran Hägglund kan med intresse läsa en analys av Anne-Marie Lindgren i socialdemokratins tidskrift Aktuellt i politiken om asylprocessen:

Visst är värderingar och attityder grundläggande för frågan om hur generösa, eller snäva, reglerna för invandring ska vara. Men attityder och värderingar påverkas av hur samhället ser ut. Om invandring uppfattas som en risk eller ett hot mot centrala värden i det egna livet, påverkar det uppfattningarna om hur reglerna för invandring bör se ut. Och upplevelsen av hot och risk påverkas i sin tur av hur det ser ut i den egna verkligheten – som jobben, pensionerna, bostadsmarknaden. Brister det där skapar det grogrund för tankar att det beror på att invandrare kostar för mycket, eller tar jobben, eller bostäderna.

Det är knappast någon slump att SD dragit väljare bland missnöjda pensionärer. Det är heller ingen slump att SD har rätt höga opinionssiffror bland byggnads- och transportarbetare, som båda känner av försämringarna i arbetsvillkor beroende på underbudskonkurrens från EU-entreprenörer.

Så om vi vill förverkliga en generös flyktingpolitik, så måste den konkretiseras i åtgärder, som gör att alla de som redan lever här – svenskfödda likaväl som tidigare invandrade – inte uppfattar detta som ett hot eller en risk. Vilket, intressant nog, är precis samma typ av åtgärder som behövs för att de som kommer hit från andra länder ska få hyggliga möjligheter inte bara till ett uppehållstillstånd utan till ett nytt, bra liv, på lika villkor med dem som redan finns här. Som jobb – jobb som inte begränsar invandrares möjligheter till enbart lågt avlönade servicejobb. Som bostäder – inte bara i etniskt och ekonomiskt segregerade områden. Som skola och utbildning – med resurser som gör att barn som kommer hit under själva skoltiden får möjligheter att klara kunskapsmålen.

Under rätt många år nu har politiken snarast motverkat de här målen. Bostadsbrist, arbetslöshet och ett skolsystem som får allt svårare att klara elever som behöver extra stöd skärper integrationsproblemen, därför att alla dessa brister slår hårdast mot dem som inte har en hyfsat stark position i samhället. Det ökar segregationen och spär på misstron mellan olika grupper.

Om detta dessutom kombineras med en politik där otryggheten på arbetsmarknaden ökar även för icke-invandrade och där fler pressas av en urholkad social trygghet så är manegen krattad både för frustration och radikalisering – hos både svenskfödda, invandrade och nyanlända. Att systemet för asylmottagning håller på att haverera är bara en del av problemen inom migrationspolitiken. Den delen är förvisso allvarlig nog för att motivera särskild uppmärksamhet. Men det räcker inte. Fortsättningen, det som ska hända efter asylprocessen – och, vad det beträffar, allt det som hänt, eller snarare inte hänt, under senare år, måste också upp på bordet.

AIP