En liten ljusglimt

Stefan Löfvens m fl presskonferens på Harpsund idag har fått även en vanligen ganska fridsam politisk kommentator som Aftonbladets Lena Mellin att bli upprörd:

Det enda realistiska är att antingen Socialdemokraterna eller Alliansen, beroende på vilken sida som får störst stöd i nyvalet, åtminstone kommer överens om ett gemensam budgetförslag, kanske redan till vårbudgeten. Det skulle minimera Sverigedemokraternas inflytande samtidigt som det skulle gå att regera landet.

Men det förutsätter att Stefan Löfven bryter sin allians med Miljöpartiet och bryter budgetsamarbetet med Vänsterpartiet. Efter föreställningen på Harpsund i eftermiddags förefaller det otroligt.

Stefan Löfven verkar heller inte ha förstått att han måste ta Alliansen som en helhet. Hans tal om samarbete har inte brutit upp blockpolitiken. Det, och extravalet, har gett den en stadga som en brokonstruktör skulle avundas.

Om ingen ändrar sig så går vi mot ett nytt riksdags- och regeringskaos efter nyvalet i mars. Extravalet kan vara den sämsta politiska idé som någon kommit på under de senaste årtiondena. Det går nämligen inte, som Göran Persson (S) redan har sagt, att ha ett extraval till. Folket kan inte rösta fel mer än en gång, sedan måste rikets högsta beslutande organ ta sitt ansvar.

Det skulle vara klädsamt om riksdagens partier för ett ögonblick erinrade sig varför de sitter i riksdagen. Och det är inte för det egna egots skull.

Men just nu ter det sig fullständigt obegripligt hur Sverige ska styras efter nyvalet. Jag blir inte sorgsen när jag tänker på det. Jag blir arg. Riksdagens partier måste ta det ansvar de fått av sina uppdragsgivare, väljarna.

Att Stefan Löfven är en politisk amatör som helt tycks sakna den erfarne förhandlarens förmåga att tänka på utvecklingen några schackdrag fram är numera en vitt spridd insikt. ”Förhandlaren Löfven” visade sig mest vara en from förhoppning. Som politiker fungerade han i huvudsak fram till valdagen – mest genom att inte säga så mycket. Men efter valet räckte det inte med visdomsord à la Mr Chance.

Den lilla ljusglimt jag nu ser är att Jimmie Åkessons frånvaro från den politiska scenen inneburit att SD-ledningen nu framstår  som de töntar de är. Det gäller just nu mest Björn Söder men även Fokus-porträttet av Mattias Karlsson var rejält avslöjande.

Om exempelvis Alliansen – eller för den delen socialdemokraterna – nu skulle förmå hantera den oro som drivit väljare till SD så skulle i bästa fall extra valet kunna innebära att riksdagsmajoriteten efter 22 mars möjliggör något bortom dagens låsningar.