Samtal med Rob och Will

När jag bodde i Washington DC i mitten av 80-talet var den dominerande politiska tanken att republikaner skulle ha Vita Huset som sin fasta adress. Ronald Reagan hade blivit omvald 1984 med 49 av de 50 delstaternas röster och utmanaren Walter Mondale hade med knapp nöd (drygt 3 000 röster) tagit hem sin hemstat Minnesota.

Men jag blev nyfiken på Democratic Leadership Council som drevs av Al From men vars ansikte utåt var den då okände guvernören från Arkansas, Bill Clinton.

Något senare startades DLCs tankesmedja Progressive Policy Institute (PPI) med Will Marshall som chef och Rob Shapiro som chefsekonom. PPI och DLC förde det demokratiska partiet och Bill Clinton till Vita Huset när George H W Bush förlorade valet 1992.

Jag träffade Will och Rob då och igår träffade jag Will och Rob igen. Vi har givetvis setts under åren som gått, men nu sågs vi alla tre och diskuterade de politiska idéer som är aktuella i amerikansk politik nu när siktet är inställt på presidetvalet i november 2016.

Rob leder nu ett konsultföretag, Sonecon.

Will skrev nyligen (10 oktober) en lång essä i POLITICO på temat ”How to save the democratic party from itself”.

Hans utgångspunkt är samma pragmatism som på 80-talet:

Our system is intended, in other words, to thwart just what today’s polarizers dream of: imposing their philosophy in all its undiluted glory on the nation. The Founders, who really were wise in these matters, didn’t trust what they called political “factions” to wield that much power. “Great innovations,” warned Thomas Jefferson, “should not be forced on slender majorities.” Our political system isn’t supposed to produce ideological coherence; it’s geared to yield outcomes that balance competing values and interests, and in consequence are broadly accepted as fair and legitimate. Our system is built for pragmatists. And absent the pragmatist’s values—power-sharing, the willingness to compromise, regard for minority rights and some measure of comity between the branches and parties—our democracy doesn’t work very well.

Längre fram i texten avlossar han en kanonad mot partiets vänsterpopulister – som nu leds av senator Elisabeth Warren (vars namn han dock inte nämner):

In a similar vein, the party’s pragmatic wing should develop alternatives to an angry populism centered on top-down redistribution, knee-jerk hostility to the private sector, protectionism, innovation-stifling regulation and resistance to public sector reform. To be sure, some causes cherished by neo-populists have merit—a minimum wage hike is overdue, “carried interest” is indefensible and “too-big-to-fail” banks require closer supervision. Even so, the populist agenda, with its dominant motif of outrage, class grievance and victimhood, aims mainly at core partisans. It repels many moderate swing voters.

Vår diskussion kom att handla om konkreta policyfrågor. Hur förbättrar man tillgången till kapital för nya och unga företag ? Hur ska det högre utbildningssystemet reformeras ? Hur ska vuxenutbildningen bli mer tillgänglig för de som behöver den ?

Rob är skeptisk mot den amerikanska höger som frankt deklarerar ”every man for himself” och det är därtill knappast ett valvinnande koncept.

Vi diskuterade den heta amerikanska debatten om ojämlikhet. Är inte problemet egentligen inkomstutvecklingen ?

Jag kommer längre fram i annat sammanhang återkomma till detta och andra samtal med nyckelmedarbetare på en del amerikanska tankesmedjor.

Politico