Partipolitik och idépolitik

Partipolitik är och förblir ett nollsummespel. Det blir aldrig fler än 349 mandat i riksdagsvalen. Möjligen kan en författningsändring minska antalet ledamöter – men den frågan tycks föga aktuell.

Idépolitik däremot innebär möjligheter att vinna uppslutning för idéer som av olika skäl tidigare inte haft ett brett stöd.

Jag har i decennier följt amerikansk idépolitisk debatt. Mitt intresse för amerikansk partipolitik är däremot inte särskilt stort. Amerikanska val tycker jag på det hela taget är ointressanta, men däremot är det intressant att följa den idépolitiska delen av det politiska samtalet.

Därför är jag i Washington DC nu en månad efter mellanårsvalet. Jag är ointresserad av de valtaktiska knep som används i en amerikansk valrörelse (och utrymmet för sådant är mycket större än i Sverige). Men nu är idédebatten intensiv och jag har ett intensivt program.

Stuart Butler och hans bror Eamonn grundade på 70-talet Adam Smith Institute i London. Eamonn driver fortsatt det institutet men Stuart flyttade till Washington DC några år senare. Han rekryterades till Heritage Foundation, den konservativa tankesmedjan, av dess grundare och förste chef Ed  Feulner. I 35 år därefter har Stuart varit en av de klarast lysande stjärnorna på Heritage; han har blivit en brett respekterad idédebattör.

Förra året gick Feulner i pension och som hans efterträdare utsåg styrelsen Jim DeMint, en Tea Party-senator, som sedan dess dramatiskt förändrat hur Heritage arbetar. Idépolitiken har fått ett mycket mindre utrymme och kampanjorganisationen Heritage Action är det som varumräket Heritage idag främst förknippas med.

Stuart Butler har nu flyttat från Heritage till Brookings, den tankesmedja som alltid ansetts vara den amerikanska huvudstadens absolut ledande.

Jag bodde granne med Stuart på 80-talet och vi har setts otaliga gånger sedan dess. Efter vårt senaste möte kan jag bara konstatera att hans intellektuella energi är oförminskad och hans entusiasm stor inför de projekt han arbetar med.

Redan på 80-talet talade Stuart med mig om vikten av dialog över ideologigränserna. Inte för att man skulle vare sig överge sin egen ståndpunkt eller frälsa den man samtalar med utan för att vässa de egna argumenten och – framför allt – utforska om det inte trots allt finns gemensamma ståndpunkter som kan fördjupas.

På 80-talet handlade det t ex om Stuarts kontakter med demokraternas nya organisation Democratic Leadership Council och sedan också DLCs tankesmedja Progressive Policy Institute.

Stuart Butler lanserade 1989 i rapporten ”Assuring affordable health care for all americans” en modell för att lösa problemet med de miljoner amerikaner som saknar hälso- och sjukvårdsförsäkring. Hans idé togs sedan upp av Mitt Romney när denne som guvernör lanserade det som kom att kallas Romneycare.

Vill du veta mera om just detta så läs här:

Forbes

Jag ska inte fördjupa mig i den amerikanska hälso- och sjukförsäkringsdebatt som pågått sedan 2009 då demokraterna i kongressen med hjälp av en högst diskutabel parlamentarisk manöver kunde skicka den s k ObamaCare-reformen till presidenten för undertecknande. Men Stuart Butler – och för den delen Mitt Romney – har inte haft några stora fördelar av att de haft ambitionen att utsträcka sjukförsökringssystemet till alla medborgare. Romney föraktades av Tea Party-högern och Butler kom att förknippas med något som han inte stödde.

I morgon kommer jag att lyssna på en konferens som liberterianska CATO arrangerar. Temat är förutsättningar och villkor för USAs långsiktiga ekonomiska tillväxt. Här talar kända vänsterekonomer som Brad DeLong och kända högerekonomer som Nobelpristagaren Edmund Phelps. Programmet är mycket imponerande (och jag återkommer kanske till ämnet), men själva talarlistan är karakteristisk för idédebattens Washington DC.

Det handlar om att borra i problemen, vända och vrida på frågeställningarna. Kanske blir resultatet något nytt, något som förändrar också partipolitiken långt längre fram ?