Efterlysning

Olof Stenhammar efterlyser idag i DI en försvunnen person. Men frågan är väl om den person Stenhammar beskriver någonsin fanns i verkligheten.

Stenhammar:

Jag hade uppfattat Stefan Löfven som en stark person med egna åsikter och stor integritet. En duktig och hård förhandlare. En man där ett ingånget avtal hölls och där ett handslag var ett handslag. En av de bästa i svensk fackföreningsvärld. Vart tog den mannen vägen? Med stor envishet upprepade Löfven att ansvarstagandet för Sverige skulle kräva kompromisser och samarbetsvilja – självklara arbetsvillkor för en som vill regera i minoritet.

I anständighetens namn krävs dock att man åtminstone tar någon hänsyn till valresultat och inte, som Stefan Löfven, lägger sig platt. Frågan smyger sig på: Är detta den svagaste statsminister Sverige har haft? Att han ger sig i de nationella frågorna är en sak. Men det skrämmer mig – för det kan få ännu större konsekvenser för Sverige – om vår främsta politiska företrädare skulle visa sig lika svag på den internationella scenen. Då kan det verkligen stå oss dyrt.