Om lobbyister och konsten att tänka

Ibland blir jag förbluffad över somliga debattörers oförmåga att tänka – eller kanske borde jag säga oförmåga att koppla dåtid med nutid.

En gång i tiden hade vi under ett halvsekel i praktiken en regering som bara befolkades av medlemmar av ett enda parti. Denna regering omgavs av tjänstemän som i många fall kunde räkna med att tillbringa hela sitt yrkesliv i detta partis maktapparat. På denna tid utgjordes maktapparaten av en jämfört med dagens förhållanden mycket liten krets människor. Politiken hanterades i hög grad av ämbetsmän. Dagens många politiska sakkunniga, pressekreterare etc har tillkommit under senare tid.

Från 1976 har vi också upplevt något nytt, nämligen maktväxling. Just nu har vi haft 8 år med Reinfeldt-regering. Nu försvinner den partistämplade delen av maktapparaten. Vart ?

Ja det är frågan. Oavsett om dessa nu arbetslösa tar anställning i ena eller andra sortens företag blir de stämplade med begreppet ”lobbyist” och det är ju det fulaste man kan tänka sig. De kan också få jobb i det egna partiet och det är väl OK enligt dagens tankeram. Men trots att det öses in enorma belopp från skattebetalarnas plånböcker i partisystemet så kan detta inte på långt när härbärgera alla de som nu tågat ut från regeringskansliet.

Om jag förstår alla de nu som yrar om lobbyisterns förfärande makt borde dessa arbetslösa personer nu tigga på gatorna i väntan på ett eventuellt maktskifte 2018.

Visst är det rimligt att t ex riksbankschefen har ett övergångsarrangemang och sådana har ju också många andra tidigare politiska medarbetare. Och det är väl bra.

Men vore det inte bättre att inse att landet fungerar bättre om organisationer och företag kan dra nytta av de kunskaper som dessa medarbetare skaffat sig i olika sakfrågor ? Eller borde denna kunskap på något mystiskt sätt nollställas ? Regeringskansliets datorer mals sönder vid regeringsskifte. Borde medarbetarnas hjärnor hanteras på ett snarlikt sätt ?

Jag måste säga att jag tycker att det mesta av diskussionen om lobbyisterns skräckvälde är helt orimlig. Det borde inte behövas så många minuters funderande för att inse att detta är en debatt byggd på orimliga premisser.

De enda som egentligen har anledning att stå på sig i kritiken mot ”lobbyismen” är de vänsterideologer som anser att socialdemokratin alltid ska ha makten och att maktväxling inte bör förekomma.

Det kändes som en statskupp, sa Marita Ulvskog 1976 när en borgerlig regering tog vid. Så har hon säkert känt också när Carl Bildt respektive Fredrik Reinfeldt blev statsministrar. Men det tänkesättet har inget med demokrati att göra.