Att slippa diagnos

För ganska många år sedan skrev jag krönikor i tidskriften NU. Jag kommer ihåg att det blev en rejäl debatt när jag ifrågasatte den då snabbt växande diagnosexplosionen. ADHD, autism, Asperger etc. Min synpunkt då var att diagnoser kan handikappa människor som annars skulle ha goda förutsättningar att leva goda liv och göra viktiga insatser i samhället. Att det fanns de experter som gärna ville ha ökade resurser för att ägna sig åt att behandla de nydiagnostiserade tyckte jag inte självklart vara ett bevis för att detta var en samhällsviktig insats.

I tidskriften Dagens Medicin läste jag nyligen om hur slarviga autismspektrumdiagnoser gör att patienter nu vill avdiagnostiseras. Det gäller tydligen särskilt de som fått sin diagnos som unga men som i vuxnare ålder vill bli av med den.

I artikeln framgår också att i Stockholm är andelen personer med diagnos dubbelt så hög som i resten av landet. Det tolkar jag som ett bevis för att det snarare är antalet specialister som kan ställa diagnoserna än verkliga problem som är orsaken.

Statens medicinsk-etiska råd tittar nu närmare på etiska problem kring den stora ökningen av neuropsykiatriska diagnoser.

Inte en dag för tidigt.