Var glad, annars blir det vite

Arbetsmiljöverket, som har till uppgift att se till att vi mår bra på jobbet, tog under den tidigare GD:n Mikael Sjöberg initiativ till en föreskrift som ska reglera de psykosociala arbetsförhållandena på svenska arbetsplatser. I klartext – staten vill försäkra sig om att vi har det kul och att vi känner oss engagerade och avstressade på jobbet. Och det är arbetsgivaren som blir ansvarig om så inte är fallet.

Så här säger den tillförordnade GD:n ”Att vi nu kan presentera ett förslag som syftar till att skapa en god organisatorisk och social arbetsmiljö på våra arbetsplatser och förebygga ohälsa är mycket positivt”.  Denna glädje över den nya föreskriften åtföljs av möjligheten att utdöma vite till de företag som inte lever upp till de nya reglerna.

Det finns flera delar i föreskriftspaketet som får en att fundera över verklighetsförankringen. Kan man tvinga fram arbetsglädje med hot om ekonomiska sanktioner? Föreskriften anger också att det kan vara en risk att vara ständigt nåbar. Det får en att undra om de sociala ingenjörerna på verket varit utanför kontoret de senaste femton åren. Vi är alla ständigt nåbara idag. Privatliv och arbetsliv flyter ihop allt mer. Arbetsmiljöverket vill alltså tvinga arbetsgivare att tvinga sina medarbetare att stänga av telefonerna och mailen. Vore det inte bättre att vi lär oss hantera en miljö och tekniska förutsättningar som är här för att stanna?

Enligt den föreslagna föreskriften ska arbetsgivaren ”ha mål som syftar till att främja en god organisatorisk och social arbetsmiljö.” Och bland de allmänna råden som berättar om hur arbetsgivaren ska arbeta för att nå dessa mål (och som Arbetsmiljöverket ska använda som utgångspunkt i sina inspektioner) framgår att det på arbetsplatsen bör finnas:

1. stödjande relationer,
2. rättvisa förhållanden, samt
3. trivsel, engagemang och arbetsglädje. 

Frågan är givetvis vem som bedömer vad som är rättvist på en arbetsplats. Arbetsmiljöverket vill kommendera arbetsgivarna att se till att personalen utvecklar stödjande relationer, att de trivs, känner engagemang och arbetsglädje.. Vem avgör om en relation är stödjande eller inte? Är det inte ganska troligt att arbetsglädjen och engagemanget till viss del även påverkas av faktorer utanför arbetet?

Frågan är vad som händer om detta fallerar. Om personalen inte trivs tillsammans eller om engagemanget brister – vilka åtgärder har då arbetsgivaren rätt att vidta? Får de också utdöma vite?