Stefan Löfvens utsträckta hand blev en vänsterkrok

Stefan Löfvens utsträckta hand blev en vänsterkrok, skriver Erik Hörstadius i Affärsvärlden:

Vår nye statsminister – ­sekonderad av Jonas Sjöstedt – framstår ju plötsligt som det vänsterns stora vita hopp Håkan Juholt aldrig blev.

I ett viktigt avseende förvånar S-MP-V-upp­görelsen om välfärdsvinsterna inte alls. För från och med ungefär 2011 (året för Carema-­skandalen) har vinstskepsisen skurit djupt in i borgerligheten, påeldad av rubriker om misskötsel och räntesnurror.

Men i flesta andra avseenden ter sig uppgörelsen gåtfull.

Vinstförbudspartiet nummer ett, V, gjorde ett högst mediokert val.

S-ledningen har tidigare markerat tydligt att vinst är acceptabelt, att det är kvalitetssäkring som gäller: ”Många privata utförare gör det bra. Då vill inte vi säga att ni gör det bra och råkar tjäna en slant, men ni ska bort ändå. Det finns ingen vits med det.” (Löfven i en intervju med Dagens Nyheter i oktober 2012.)

När användarna tillfrågas, är de minst lika nöjda med privata alternativ som med offentliga. De tycks alltså vara ”ideologiskt emot” men ”individuellt för” vinstintresse.

Den enda stora utvärderingen av avmonopoliseringen hittills (SNS år 2011) kunde inte belägga negativa effekter, däremot svagt positiva i ”nöjdhet” och tillgänglighet.

Den så kallade Carema-skandalen var sakligt sett ingen skandal. Blöjvägning är accepterad praktik och det utpekade äldreboendet Koppargården fungerade bättre i privat drift än i kommunal, enligt utvärderingar.

Kommuner med många friskolor har haft bättre resultatutveckling i nationella prov – också för elever i kommunal skola – än andra kommuner.

Men nu ska vinstintresset alltså bort. Om inte Löfvens plan är att statens utredningsmaskineri, eller svårigheten att få majoritet i riksdagen, till slut ska mala ner antivinstoffensiven.

För delar av vänstern har begreppet vinst alltid varit ett rött skynke. Vinst anses locka fram negativa drag som girighet, falskhet, kortsiktighet. Plus att det producerar ojämlikhet.

Från marknadsliberal horisont är vinst tvärtom ett dynamiskt mått på resursanvändning. Det stimulerar till innovation, risktagande, kostnadskontroll, hårt arbete och lyhördhet mot kunden. Och eftersom vinster normalt beskattas rätt hårt, med först företagsskatt, sedan kapitalskatt, skapas dessutom resurser att utjämna samhälls­klyftor. Privat välfärds­sektor är därför inte högerpolitik per se, så länge finansieringen är solidarisk.

En vanlig bild är att reformerna sjö­sattes som frukten av Timbro-propaganda och nyliberal ideologi. I själva verket drevs de i hög grad av en utbredd kritik mot byråkrati, skenande kostnader och maktfullkomlighet i den offentliga sektorn.

Han har också ett tips:

Ett tips till firma Sjöstedt/Löfven: Det pågår avancerade vinstuttag även utanför välfärdssektorn. Möbelföretaget Ikea, till exempel, plockar ut miljarder. (Den sanslöst billiga varmkorven antyder i och för sig viss återinvestering av vinstmedel i verksamheten). Vinstuttag rapporteras även från livsmedelsbutiker, biltillverkare, nattklubbar, gruvor, datorspelsföretag, dammsugarfabrikörer, dammsugarsäljare … Hur länge ska detta få fortgå!?