Paradi(s)et i Luleå

För ett par veckor sedan tillbringade jag helgen i Luleå och fick lära mig en hel del nyttigt och intressant om ett konstruktivt samarbete mellan kommun, näringsliv och universitet. I Luleå har socialdemokraterna egen majoritet och från den positionen skulle man såklart kunnat agera maktfullkomligt och arrogant. Som skåning har jag ju upplevt långa tider av sådan destruktiv socialdemokrati.

Men i Luleå är det alltså resultatet som räknas.

I rikspolitiken är det alldeles uppenbart inte resultatet som räknas. Stefan Löfven har vikit ner sig totalt för de näringslivshatande kommunisterna i Vänsterpartiet. Det ser inte löftesrikt ut. Studiebesök i Luleå rekommenderas.

Det socialdemokratiska partiets problem är ju inte begränsade till riksdagspolitiken. Partivänstern dundrar på i LO-facken och i Aftonbladet. Håkan Juholts anda lever.

Mot den bakgrunden läste jag med intresse idag en längre artikel i amerikanska Politico om det demokratiska partiets problem. Även det partiet är ju idag i hög grad kontrollerat av en hård vänster, som inte klarar av att leverera några resultat till det amerikanska folket. Sannolikheten är hög att de förlorat majoriteten i senaten i mellanårsvalet i början av november.

I Politico manar Will Marshall demokraterna att återfå sans och vett. När jag bodde i Washington DC på 80-talet träffade jag Marshall en hel del. Han var då Bill Clinton-demokraternas ideologiska spjutspets i huvudstaden. Han är fortsatt chef för Progressive Policy Institute, Clinton-demokraternas tankesmedja.

One reason socialism never took root here is a deeply ingrained American tendency to see robust growth as the best antidote to inequality. In the midst of U.S. capitalism’s worst crisis, Franklin Roosevelt described his mission as saving the free enterprise system, not replacing it with a planned economy model then in vogue in Europe. By pursuing pro-growth policies that worked for all, he and his Democratic successors were able to forge a broad, cross-class coalition that included blue-collar workers, farmers and college-educated professionals. In other words, the progressive tradition in America, as opposed to the populist tradition, seeks to transcend class politics and sees a dynamic market economy, properly refereed, as the primary engine for social mobility and mass prosperity.

What Americans now expect of their political leaders isn’t angry finger-pointing at malefactors of great wealth, but a positive plan for putting America back on a high-growth path to shared prosperity. Slow economic growth—averaging less than two percent of GDP since 2000—is our most urgent problem. We aren’t generating the national income we need to finance investment in the future, pay for the promises we’ve already made to retirees, sustain our global influence and leadership and maintain our high standard of living. In the absence of robust growth, the politics of wealth redistribution becomes an empty exercise in moral posturing, or worse, an all-against-all scramble for pieces of a shrinking pie.

Americans accustomed to the instantaneous access to information, low-cost communication and swift, “anywhere-anytime” transactions made possible by the Internet and digital technology are growing restive with an industrial-era government that is opaque, slow-moving, unresponsive and anything but user-friendly. Some liberals complain that government isn’t trusted because Democrats don’t defend it as vigorously as Republicans attack it. This is a monumentally dumb notion that makes government the end rather than a means of achieving progressive goals. Precisely because they believe in public activism, Democrats have a special responsibility to be rigorous critics of public sector failures and to champion an ethic of continuous improvement in government. 

Bill Clinton and Al Gore called it “reinventing government,” and it’s still essential for progressives to show that they are serious about reforming and modernizing government, not just making it bigger. For example, Democrats ought to lead in tackling regulatory accumulation—the piling of new rules upon old ones, decade after decade, with no effort to eliminate or modify those that are obsolete, duplicative or overly prescriptive. Judicious pruning of old rules would improve the environment for entrepreneurship and innovation without jeopardizing public health and safety.

Den svenske socialdemokrat som idag skulle tänka i dessa banor skulle bli kölhalad i Aftonbadet, fördömd av LO-ledningen, hånad i Dagens Arena, fördömd av det tillväxthatande Miljöpartiets språkrör och skulle kunna känna sig säker på att inte ha någon som helst framtid i S-partiet.