Om hybris (6)

En sista kommentar i denna omgång med utgångspunkt i Gillian Tetts krönika om hybris i FT Weekend:

Det har sedan antiken varit ett etablerat faktum att ledare blir mer arroganta ju längre tid de befinner sig i en ledande position. Antiken kallade det för högmod – hybris – och länge sade man helt enkelt att ”makt korrumperar”. Men det dröjde tills en f.d. ledare sökte förklara vad som egentligen händer med ledarens psyke.  

För en bredare allmänhet är David Owen känd som brittisk utrikesminister 1977-79, grundare av det socialdemokratiska partiet SDP som bröt sig loss från brittiska Labour och senare som medlare under Balkankriget. Men han är också läkare och har tillsammans med hjärnforskaren Gerald Russell skrivit boken In Sickness and in Power: Illness in Heads of Government During the Last 100 Years (2008). 

Boken granskar hur hälsa har påverkat ledares agerande som bland annat den brittiske premiärministern Anthony Eden under Suezkrisen 1956. Ett helt kapitel handlar också om George Bush och Tony Blairs agerande under Irakkriget 2003, och där konkluderar Owen att du kan se hur de förändrades, vilket han själv kallar för hybrissyndromet. Russell som länge specialiserat sig på hjärnans kemi menar också att det går att se en förändring hos de som länge måste ta tuffa beslut i sin roll som ledare. 

Förvisso bör man också göra en större studie, men boken är fortfarande viktig då den vetenskapligt har dokumenterat vad många länge sagt, nämligen att makt korrumperar och att hälsa är ytterst viktigt för dagens ledare. Den andra lärdomen som man bör dra är att ledare alltid måste omge sig med rådgivare som säger vad de tycker för annars riskerar de att utveckla hybrissyndromen. Det vore intressant  om man genomförde en liknande studie när det gäller svenska makthavare.

Så skrev David Lindén till mig och det tackar jag varmt för !