Janerik Larsson
Gårdagens utfrågning i Agenda av statsminister Löfven borde ge landets politiska journalister och kommentatorer en del att fundera över.
Det räcker inte att ställa samma frågor som man ställde – eller borde ha ställt – i valrörelsen. Vi har en ny parlamentarisk situation.
Den andra Reinfeldtregeringens otroliga passivitet ledde till föreställningen att den fortsatt var en majoritetsregering. Så var det inte. Men en del anhängare av Alliansen tycks fortsatt tro på den vanföreställningen.
Journalisterna måste börja jobba, börja tänka.
Det enda som hänt sedan regeringsförklaringen i fredags är den internationella uppmärksamheten kring beslutet att erkänna Palestina. Det behandlades nu som vore det en fråga om relationen Sverige/Israel eller möjligen Sverige/Israel/USA. Men det är i högsta grad en fråga om Sveriges roll i EU. Här hade Löfven kunnat få frågor som han inte enkelt kunnat skicka vidare till utrikesminister Wallström.
Var fanns intervjun med sakkunniga utländska experter på Mellanöstern-politiken ? På EUs roll i Israel/Palestina ?
Nathan Sacher ger i DN idag ett exempel på perspektiv som hade kunnat belysas.
Huvudläxan annars är att regeringsmedlemmar bara i ganska begränsad utsträckning kan avkrävas besked om annat än de diffusa ambitioner som regeringsdeklarationen radade upp. Svensk politik har blivit intressantare men betydligt svårare att navigera i.
Nyckelpersonerna i riksdagens utskott har ännu knappat noterats alls i media trots att de nu är kända. Ekot nu på morgonen fylldes av ganska ointressanta intervjuer med olika regeringsmedlemmar. De har av högst förklarliga skäl inte mycket att säga. De ska så klart ställa upp och upprepa vad som redan sagts i regeringsförklaringen. En svag minoritetsregering tar givetvis alla chanser att berätta om sina drömmar.
Ansvaret för att det blir innehåll vilar i första hand på journalisterna.