Om hybris (5)

Jag skrev tidigare idag om hybris apropå en krönika av Gillian Tett i FT Weekend. Jag tillfogade:

Mina tankar gled över till vårt eget land. Vilken roll spelar hybris här ? I politiken ? I näringslivet ?

Jag tänker inte på arrogans – det finns gott om sådana exempel – utan just på hybris så som Tett och Daedalus Trust definierar begreppet.

Några egna funderingar har jag. En första tanke var att vi kanske har för lite hybris ? Kanske skulle mera gott åstadkommas om inte så mycket förskjuts till ledningsgruppergrupper, utredningar, kommittéer ?

Eller finns det exempel på problematisk hybris ?

Har du funderingar är du välkommen mejla mig direkt. Jag lovar redovisa de inspel jag får.

En läsarkommentar:

Problemet är hur man ska skilja mellan negativ hybris och positivt ledarskap. Det senare kräver självförtroende nog att staka ut en kurs, våga ta de konflikter som uppstår när man genomför det man tror på. Men hur skiljer man det från negativt övermod? Är det bara så att den som visar sig framgångsrik påstår vi har visat prov på ledarskap medan den som visar sig misslyckas påstår vi har visat prov på hybris? Bara meningslös efterklokhet? 

Jag tänker att det finns en skillnad. När hybris efterhand utvecklas hos en ledare, handlar det om att ledaren förändrar sin självuppfattning som ett resultat av tidigare framgång. Ledaren börjar successivt tro på en del (eller allt) av det inställsamma beröm som en översvallande och servil omgivning öser över ledaren. Där övergår självförtroende i destruktiv självöverskattning. Det positiva ledarskapet däremot är det driv som finns hela tiden, från första stund, hos ledare som har tydliga mål och är handlingskraftiga. 

Så för att skilja ut negativ hybris: spana efter en förändring i hur ett ledarskap utövas som följer på en tidigare stor framgång. Ledarkvalitén som födde framgången finns där redan från början. Men det som tillkommer efteråt är hybris – självöverskattning och fåfänga.