USA: ibland bäst, ibland värst

Det finns mycket jag beundrar i USA, men också mycket som jag har mycket svala känslor inför.

I Washington Post idag finns en lysande debattartikel om amerikansk företagsbeskattning. Den hör till avdelningen ”det värsta”.

Professor Andrés Martinez förklarar på ett mycket lättbegripligt sätt det fundamentala perspektivfelet:

The big underlying conceptual problem is that our worldwide approach to taxation, dating to the 1920s, is the tax code equivalent of gunboat diplomacy.  It presupposes that America has jurisdiction over anything Americans do elsewhere, and that other countries don’t really matter. It presupposes that it is our government, and no other, that is responsible for creating the conditions for business to take place.  This approach dates to a time when it would have been unimaginable to think that iconic American multinationals could one day do more business in foreign lands than at home, or that they might face formidable foreign competitors (even within the U.S. market!).

Det pågår en internationell skattedebatt där stora, mäktiga länder – som USA – i enlighet med den typen resonemang vill öka sin rätt att beskatta i andra mindre länder (typ Sverige).

Jag har skrivit tidigare om detta och är det något som nästa svenska regering behöver se upp med är det just hanteringen av det internationella regelverket för företagsbeskattning.