”Pensionärsskatten” (forts)

Mejlen strömmar in. De flesta kritiska, men några mycket positiva till att jag tagit upp frågan så att den förhoppningsvis kan avföras från agendan.

Eric Erfors skriver idag bl a:

Andersson gick på val på att kritisera Borgs ”ansvarslösa och ofinansierade skattesänkningar”. Det tjatades så mycket om 236 miljarder att till och med troende socialdemokrater tyckte det var just tjatigt. Samtidigt har Andersson accepterat omkring 85-90 procent av dessa skattesänkningar och dessutom lovat sänka ”pensionärsskatten” med 11 miljarder kronor under mandatperioden. Det får hon nu betala för.

För gissa vilket protesterande rullatorrally PRO sätter i gång om inte en rejäl skattesänkning finns med i novemberbudgeten.

Nationalekonomen Andersson vet att ”pensionärsskatten” är en lögn. Hon vet att merparten av pensionärerna betalar lägre skatt än jobbskatteavdragens löntagare. Skatteverket – som Andersson också har varit överdirektör vid – räknar med att ungefär 60 procent av arbetsgivaravgiften är en ren skatt. Alla löntagare betalar dessutom 9,88 i vad som kallas ”allmän löneavgift”.

Det är professorn i nationalekonomi, Daniel Waldenström, som påpekar detta på bloggen Ekonomistas; han råkar också vara specialiserad på just inkomstfördelning. Men vad är en professor i folkupplysningens tjänst – om blott än en förtvivlad röst i öknen – när Magdalena Andersson agerar skattepopulist.

Det är inte Socialdemokraternas fel att populisterna i SD kopierat S-uppfinningen sänkt ”pensionärsskatt”. Vilken delvis kan förklara att SD slog rekord i antalet pensionärsröster. Men om S avstått från att köra pensionärsskattebluffen hade de i stället kunnat agitera mot SD:s ansvarslösa skattepopulism.

Magdalena Andersson kan bli Sveriges mäktigaste finansminister sedan Gunnar Sträng – i förhållandet till statsministern. Samtidigt riskerar hon att bli vår svagaste finansminister i modern tid på grund av riksdagsröran. (Expressen)