Politiker och innovationer

Stefan Löfven har inte lyckats särskilt väl att omvandla sin tveklöst omfattande kunskap om näringslivets verklighet till socialdemokratisk politik. Han vet mer än Anders Borg och Jan Björklund om vad riskkapitalister egentligen gör. Han har lanserat begrepp som industrikansler och innovationskatapulter utan att lyckas få bukt med partiets föga näringslivsvänliga politiska framtoning. Han har med rätta sökt lyfta fram det långsiktiga perspektivet på näringslivets konkurrenskraft – det enda perspektiv som är riktigt viktigt och avgörande för Sveriges ekonomiska framtid. Han har blivit upplåst av att LO numera övertagits av hemmamarknadsinriktade fackliga organisationer som av ganska obegripliga skäl inte tycks bry sig ett dugg om konkurrenskraft och framtid.

Han har det riktigt tufft med andra ord och jag gissar att han oavsett valutfallet ser fram emot nästa vecka då valkampanjandet äntligen är över.

Vill han koppla av under helgen med något läsvärt kan jag rekommendera Nick Biltors nyutkomna bok om Twitter. Boken heter just Twitter.

Löfven är inte den ende politiker som behöver läsa hur det går till i den verkliga innovationsvärlden. Det går bra att läsa om Walter Isaacsons bok om Steve Jobs, men boken om Twitter tecknar en än mera verklighetsnära bild av den röra, den massiva oordning som ligger bakom en enorm succé som Twitter.

Själv har jag till dags dato skickat ut 17 600 tweets och det är 2 182 medmänniskor som följer mig på Twitter. Den värld jag möter på mitt Twitterkonto är lika intressant och välordnat som historien om Twitters tillkomst är präglad av förvirring, oordning och personkonflikter av ibland ganska ovanligt slag.