Om riskkapitalister

Bloomberg Businnes Week idag rapporterar om den mest framgångsrika riskkapitalaffären någonsin. Det handlar om amerikanska Blackstones köp av hotellkedjan Hilton.

För dem – och det är väl en majoritet av svenska folket – som tror att riskkapitalbolag bara sysslar med att snåla på kissblöjor till dementa åldringar är detta givetvis en stor nyhet.

Det finns åtskilliga journalister som också hör till den krets som kan få en aha-upplevelse av att läsa artikeln.

Blackstone köpte Hiltonkedjan hösten 2007 – dvs vid värsta tänkbara tidpunkt med den stora finanskrisen på gång.

Men Blackstone kämpade med företaget och det börsnoterades i december 2013. Vinst: 12 miljarder USD.

Hur gick det till ?

The full story of the richest LBO in history is actually a story of private equity working as advertised. By persuading its lenders to exercise forbearance, restructuring its debt before it had to, and practicing smart management, as opposed to indiscriminate cost cuts and pink slips, Blackstone made Hilton perform better than most thought possible.

Det finns i den svenska debatten om riskkapitalbolagen ett förakt för skickligt arbete med problemföretag. IF Metall och Unionen vet hur viktigt sådana insatser är. Förhoppningsvis bidrar de efter valet till att sansa debatten. Deras röster har hittills inte hörts och det är lätt att förstå. Men det har ju inte varit särskilt modigt…

Jag har letat efter uppgifter om hur stor del av de svenska riskkapitalfondernas globala investeringar som ägnas de svenska  s k välfärdsföretagen. Någon sådan uppgift tycks inte finnas, men min gissning är att det handlar om någon tiondels procent. På sin höjd.

Detta fick jag fram när jag sökte:

Av de svenska riskkapitalfondernas investeringar var mindre än 1 % i vård/skola/omsorg i Sverige år 2013. 

Man kunde ju tänka sig att det skulle funnits något medieintresse för de 99% – men icke.

Dagens Industris ledare suckar idag:

Tänk om debatten kunde handla om hur man bäddar för fler sorters och långsiktigare ägare i välfärden i stället för hur planekonomin och alla dess tillkortakommanden ska återinföras? 

I Veckans Affärer berättar entreprenören Dan Olofsson – den ende i näringslivet som på allvar tagit debatten med Jonas Sjöstedts djupt okunniga vänsterpopulism – om hur hans bolag Sigma dels växte tack vare börsen dels varför han nu avnoterat bolaget och driver det via familjens ägarbolag.

Det finns många olika sorters kapitalism i Sverige. Det är bra. Vi behöver fler kapitalister i Sverige. Av alla olika slag.

Hela näringslivet har skadats av kampanjen mot ”riskkapitalisterna” eftersom själva drivkraften i en marknadsekonomi – vinsten – ifrågasätts.

Trots att det är just detta som skapat västvärldens – och Sveriges – välstånd. Politiker kan fördela, men de skapar inget välstånd.

Att även ledande företrädare för Alliansen sjungit med i denna falsksång är bekymmersamt och har tveklöst fördjupat de problem som ligger framför både företag och politiker.

Och man frågar sig hur kunskapen om verkligheten kommer se ut i den socialdemokratiska riksdagsgruppen när den samlas. Socialdemokratins inre idéstrid blir en mycket viktig fråga efter det här valet

Det finns fler siffror som skulle ge en bättre belysning av den debatt vi haft. Hur stora är de svenska riskkapitalfonderna i relation till de svenska pensionsfonderna – eller för den delen till börsbolagen ?

Att det handlar om en begränsad grupp företag med skickliga ledningar som gör stor nytta – precis som Blackstone i fallet Hilton – har varit en förbjuden sanning sedan hösten 2011.

Kan man hoppas på bättring ?