De vilseförda

Postmodernismen är den akademiska radikalvänsterns kunskapsteoretiska strategi för att i teori och praktik bemöta krisen som socialismens misslyckande gav upphov till.

Där har ni i en mening förklaringen till mycket av det som blivit konstigt i svensk politik och svensk samhällsdebatt på senare år.

Det är inte så många som tycks medvetna om hur postmodernismen infiltrerat mångas tänkande och hur den har släppt loss den våg av hatisk språkbruk som är något nytt. Spåren går tillbaka till Rousseaus antiindividualism och antiliberalism men postmodernismen har i nutid utvecklats både i Europa och inte minst på amerikanska universitet.

Stephen Hicks’ bok ”Postmodernismens förklaring” ger en bra introduktion för den som vill borra i frågan.

När boken kom skrev Susanna Birgersson detta om postmodernismen:

Upplysningens premiss är att förnuftet kan ge oss kunskap om verklig­heten. Men ett ordentligt försvar saknas fortfarande, varför själva grundantagandet är upplysningens akilleshäl – och det är den postmodernisterna står och sparkar på.

Sanningen om något finns inte, bara olika berättelser, olika upplevelser, hävdar postmodernisterna. Uppgiften är att genom dekonstruktion och demaskering avslöja den rasism, sexism och kolonialism som den vita, västerländska, heterosexuella mannen ägnar sig åt.

Konsekvensen är att minoriteters kampfrågor får enorma proportioner medan det vidrigaste mänskliga ­lidande kan förminskas och relativiseras om det blott sker i icke-västerländs­ka kontexter.

Det är inte sanningen som ska upp­dagas och presenteras. Under språk och föreställningar gömmer sig ingenting förutom mer språk och fler sociala konstruktioner. Språkets funktion är inte att så precist som möjligt beskriva verkligheten – vi kan ändå aldrig prata om samma sak. I stället syftar språkhandlingarna till att skapa ”verkligheten”. Den som kallar sin meningsmotståndare för fascist, säger inte nödvändigtvis ”sanningen” men använder språket på ett effektivt sätt. (DN 30/3)

Vrede, makt, skuld, lust och ångest utgör kärnan i det postmoderna känslospektrumet. Se där en orsak till hur kultursidors innehåll fått helt nya tonfall, till hur rader av tidigare balanserade socialdemokratiska politiska skribenter övergått till ett språkbruk som givetvis är en viktig del av Stefan Löfven och socialdemokratins bekymmer idag. Tolerans, anständighet och rent spel brännmärks eller avvisas. Det som var den moderna socialismens utgångspunkter avvisas av en ny socialism som blir ett sänke för socialdemokratin.

Men denna tankevärld är inte främmande för en del borgerliga debattörer som handskas vårdlöst med begrepp som postmodernismen lanserat.

De vilseförda är många.