President utan vänner

Just nu har president Barack Obama inte så många vänner.

De partikamrater som söker bli omvalda i mellanårsvalet i november säger att de gärna avstår från att lieras med honom.

I media har även de mest Obama-vänliga nu svängt rejält efter attIslamiska Statens bödlars brutalt avrättningat av två amerikanska journalister.

Obama söker nu med sin koalition mot IS först och främst återvinna det förlorade opinionsstödet på hemmaplan.

I morgon är det 13 år efter 9/11-attacken mot de två tornen i World Trade Center.

Det perspektivet har plötsligt fått ett aktuellt liv i amerikansk debatt. Det handlar om hot mot amerikaner, hot mot Amerika.

Ur ett europeiskt perspektiv ska noteras att just nu handlar i stort ingenting i amerikansk debatt om Ryssland och Ukraina. Där är det tyst.

David Remnick, chefredaktör för The New Yorker, hör till de trognaste Obama-anhängarna. Men även han tar i senaste utgåvan Obama och hans närmaste medarbetare i örat. Han antyder att Obama inte riktigt orkar med att hantera en komplicerad värld. Det tror jag han har rätt i.

Men Remnick konstaterar också att de republikaner som nu kritiserar Obama inte har mycket att komma med utom snarl and the swagger (ungefär ”morrande och skryt”).

Remnick har också hittat den perfekta ilkustrationen nämligen den inte särskilt begåvade New Jersey-guvernören Chris Christie som förklarat för partivänner att om han vore president så skulle president Putin inte vågar uppträda som han gör: I don’t believe, given who I am, that he would make the same judgment.

Så kan man tro att världspolitiken går till om man kommer från Sopranos’ delstat…

Det där med Ryssland och Ukraina ter sig så komplicerat att IS och parallellen till 9/11 blir en bekväm avledningsmanöver i amerikansk politik för hemmakonsumtion.

USAs återträdande i rollen som världspolis ter sig ännu kanske inte helt övertygande. Men det kan ju bero på att vi inte längre lever i det sena 1940-talet och det tidiga 1950-talet.