Vem lyssnar på Henry Kissinger ?

Henry Kissingers nya bok ”World Order: Reflections on the Character of Nations and the Course of History” har rönt stor uppmärksamhet. Med tanke på att Kissinger är född 1923 och var utrikesminister på 1970-talet får det väl ses som uttryck för att han fortsatt har viktiga saker att säga trots att det är så länge sedan han lämnade maktens korridorer.

I helgens Financial Times recenseras boken av tidningens chefredaktör Lionel Barber som sammanfattar så här:

In the last resort, the US must somehow find a median point between  overconfidence and introspection in its dealings with the rest of the world. The  quest for a balance between a values-driven foreign policy and Realpolitik is  unavoidable for the superpower. Striking that balance is difficult but  ultimately manageable. “What it does not permit is withdrawal.”

Kissinger’s conclusion deserves to be read and understood by all candidates  ahead of the 2016 presidential election. World order depends on it.

Hoppas kan man ju alltid, men det amerikanska politiska temperamentet är ganska obenäget att söka den sortens balans. Före de brutala avrättningarna av två amerikanska journalister som IS nyligen spred över världen via internet var den amerikanska opinionen starkt för den linje som varit president Obamas ända sedan han valdes första gången 2008: USA ska dra sig tillbaka med äran i behåll från i första hand Afghanistan och Irak men över huvud taget bli mycket mindre benägen att med amerikanska militära maktmedel lägga världen till rätta.

Därför var Obama så jämförelsevis försiktig i Libyen och därför tog han Vladimir Putin till hjälp när den syriske diktator Assad överskred den ”röda linje” som Obama stadfäst.

Men nu svänger opinionen åtminstone momentant. Obama hånas för sin försiktighet. Inte helt rättvist, menar jag, men politik är ju nu aldrig en sportgren där rättvisa det som korar vinnaren.

En fundering i enlighet med Kissingers sätt att tänka skulle vara att USA under president George W Bush i alltför hög grad ägnade sig åt  det Barber kallar en värdedriven utrikespolitik medan Obamas båda utrikesministrar inte formulerat ett tydligt realpolitiskt/geopolitiskt alternativ som varit möjligt att kommunicera inåt och utåt. I stället har Obamas utrikespolitik blivit i huvudsak reaktiv.