Den s k vinstfrågan

Per Wirtén skriver idag på Arenas blogg om V och den s k vinstfrågan:

Men man kan också tänka sig att vinstfrågans betydelse faktiskt har överskattats. Det finns visserligen en stark opinion, men den graderar kanske inte frågan som den helt avgörande. Och då kan Vänsterpartiets nästan ultimativa hållning i regeringsfrågan, baserat på bara en enda fråga, uppfattas som ett problem. Tydligheten blir både befriande och fjättrande.

Vänsterpartiets läge är i själva verket besvärligt och regeringsfrågan är den avgörande vattendelaren. Man kan tänka sig att de väljer att stå utanför, just nu verkar det så, och fortsätter driva populära krav på påbörjad avprivatisering. Det kan bli framgångsrikt, i både politiken och opinionen. Men då måste vinstfrågan vara precis så avgörande för människors värderingar som Jonas Sjöstedt och partisekreteraren Aron Etzler verkar tro. V är inte bara valrörelsens mest skarpslipade parti, det är också det som spelar högst.

Det är intressant, tycker jag, att det till slut är någon på vänstersidan som öppet tar diskussionen om Vänsterpartiets position i den s k vinstfrågan.

Men i själva verket tror jag väljarna även till vänster är smartare än Sjöstedt och Etzler.

Det är förvisso sant att en hysterisk och oseriös mediestorm sedan hösten 2011 skapat helt absurda vanföreställningar om det inbillade problemet ”vinst i välfärden”. Men den som funderar en stund inser att varken begreppet ”vinst” eller begreppet ”välfärden” tål en närmre granskning.

”Vinst” har varit ett missförstått ord i svensk samhällsdebatt i många decennier. Det förknippas med ”lotterivinst”, något som inte beror på hårt arbete, god organisation etc. Men om man funderar över vad det handlar om – avkastning, resultat som bygger för framtiden etc – så försvinner traumat. Frågan blir då om ett företag kan och bör utvecklas så att det blir lönsamt. Alla verksamheter, även offentliga, har avkastningskrav. Se på de statliga företagen. Även kooperativa företag behöver ”vinst” – se på de problem Coop har p g a man inte i tillräcklig grad skapar resurser för sin företagsutveckling.

Andra delen av ”vinst” handlar om huruvida något av denna ska tillfalla de som satsar pengarna i verksamheten. Skattebetalarna vill ha avkastning från de statliga företagen. Coop talar om för oss som är medlemmar att vi är ägare och varje gång jag betalar på Coop-företag får jag frågan hur jag, som ju är med och äger Coop, ska göra med min avkastning: använda nu eller senare.

”Välfärden” är det andra begreppet. All verksamhet som finansieras av skattebetalare är såklart ”välfärden” eftersom vi i Sverige lever i den sällsamma begreppsvärld där endast det offentligt ägda är ”välfärd”. Helt orimligt såklart och Sverige är unikt med denna terminologi. Men nu är det så… Det betyder givetvis att man ska titta på den offentliga marknaden för att bedöma hur det står till med ”vinst i välfärden”.

Ständigt hjälpsamma Wikipedia:

Den offentliga marknaden är betydligt mer omfattande än den formella upphandlingsprocessen såsom den beskrivs i upphandlingsrätten. Marknaden består av cirka 3 800 upphandlande enheter, cirka 20-25 000 annonserade upphandlingar per år till ett värde om cirka 550 miljarder (övriga 450-600 miljarder är andra affärer som direktupphandlingar, av skolverksamhet mm), cirka 100 000 inköpare och 3 500 upphandlare samt cirka 250 000 leverantörer.

De största ”välfärdsföretagen” är de stora byggbolagen.

Då närmar vi oss det politiska problemet. Vänsterpartiet har kunnat segla på den falska verklighetsbild som spritts av media främst därför att de seriösa politiska partierna – inte minst Alliansen och socialdemokraterna – inte vågat ta debatten.

Är det dags nu ?

Ur socialdemokratisk synpunkt vore det kanske läge att göra så före valet. Då slipper man en troligen knepig förhandling efter valet. Sannolikt skulle en del vänsterväljare kunna gå tillbaka till S om den oseriösa retoriken i Aftonbladet mm öppet utmanades av ledningen i S. Att delar av S-pressen blivit organ för Vänsterpartiet är kanske också ett problem som på sikt är värt fundera över. Den ”vänstervåg” som det nu talas så mycket om lider ju av fundamentala problem.

Det mindre problemet är att valfriheten i ”välfärden” kommit för att stanna. Det större problemet formulerades väl av en ung finländsk socialdemokrat jag talade med i våras. Jag frågade hur han såg på Vänsterförbundet, dvs Vänsterpartiets finländska motsvarighet.

Han svarade:

– Vi söker lösningar. De söker problem.

Ska man regera ett land måste man söka lösningar på verklighetens problem. Att ägna sig åt att beskriva problem som i själva verket är rena fantasifoster kan man inte ägna regeringstiden åt. Därför hoppade Vänsterförbundet av den finländska koalitionsregeringen.

Personligen tror jag Vänsterpartiet är konstitutionellt oförmöget att sitta i en regering. Av just det skäl som den unge finländaren så väl formulerade. Då kanske det vore lika bra om det blev klart före valet.