Janerik Larsson
Jag läser att Pehr G Gyllenhammar kommer med en ny bok där han bl a kritiserar dagens direktörslöner.
Jag kommer ihåg hur det började.
En gång i tiden var direktörsersättningarna jämfört med dagens nivåer låga. Så kom kravet på transparens. Som jag minns det var just Gyllenhammars röst viktig i den debatten. Nu skulle alla direktörsersättningar bli offentliga.
Resultatet blev givetvis en ”löneglidning” jämfört med hur det varit tidigare då företagsägare kunnat sätta villkor i en förhandling direkt med den berörde. Så kom transparensen och alla direktörer kunde snegla på kollegornas löner och fick ett lysande argument: ”Är jag inte lika mycket värd som X ?”
Jag kom att tänka på detta när jag läste David Frums artikel i senaste The Atlantic om hur kraven på transparens i politiken förvisso lett till mer transparens, men till sämre resultat för medborgarna.
For 50 years, Americans have reformed their government to allow ever more participation, ever more transparency, ever more reviews and appeals, and ever fewer actual results.
Som det amerikanska systemet fungerar är detta delvis en specifik diskussion avseende USA.
Men kanske finns det anledning fundera över om Sverige i alla avseenden självklart blir bättre med transparens ?
http://www.theatlantic.com/magazine/archive/2014/09/the-transparency-trap/375074/?single_page=true