Clinton mot Obama

New York Times-kolumnisten David Brooks skriver idag om den spänning mellan Hillary Clinton och Barack Obama som blivit tydlig genom intervjun med Clinton i The Atlantic:

Obama and Clinton represent different Democratic tendencies. In their descriptions of the current situation in Iraq, Clinton emphasizes that there cannot be inclusive politics unless the caliphate is seriously pushed back, while Obama argues that we will be unable to push back the caliphate unless the Iraqis themselves create inclusive politics. The Clinton language points toward some sort of intervention. Obama’s points away from it, though he may be forced by events into being more involved.

Jag är övertygad om att det i USA finns ett brett folkligt stöd för Obamas mera försiktiga utrikespolitiska linje så länge man inte kan hävda med trovärdighet att USA hotas. Han är uppenbart skeptisk till USAs roll som världspolis och inte minst till tanken att USA lätt kan ”lägga livet till rätta” världen runt.

Jag gissar att det som finns bakom Obamas försiktighet också är oron för hur spänningen med Ryssland ska komma att utvecklas framöver. Ur det perspektivet är fokus på Mellanöstern inte självklart det mest högprioriterade problemet.

Vi lever i en stökig tid och att USA skulle återvända till den aktivism som präglade George W Bush tycks mig osannolikt. Vad som behövs är snarast den utrikespolitiska skicklighet som präglade hans pappas presidenttid.

Men sedan dess har världen blivit mycket mer komplicerad.