Janerik Larsson
Boken ”The Fourth Revolution: The Global Race to Reinvent the State” av de båda Economist-redaktörerna John Micklethwait och Adrian Wooldridge hör till dagens viktigaste böcker. De ställer viktiga frågor kring de västliga välfärdsstaternas förmåga att effektivisera sina offentliga förvaltningar i en tid då globaliseringen ställer dessa inför en helt ny konkurrenssituation.
I senaste utgåvan av The Economist tas temat upp i en intressant artikel om anställningsvillkoren för den offentliga sektorns topptjänstemän.
Too many civil servants, especially in continental Europe, swirl around a bureaucratic Gormenghast but rarely leave it. Nearly four-fifths of German senior public servants have been in public administration for more than two decades. The French state under François Hollande is governed by a caste of unsackable functionaries, resistant to reform. One reason many officials become stuck is their generous pension deals: making pensions portable should be a priority. But career structures also must adapt.
Most civil services still tend to be gerontocracies, where age and seniority are synonymous. New Zealand has dismantled the system of rigid hierarchies and pay-grades that spawned the likes of the phlegmatic Sir Humphrey in the BBC comedy “Yes Minister”. Instead, it appoints departmental chief executives in its ministries, who sign contracts to meet specific targets and can be dismissed if they fail. Singapore’s civil servants are frequently sent out to private-sector jobs. Britain has appointed a senior figure from the oil business to run the agency that deals with large-scale state projects. The idea is that private-sector experience in areas such as contract management and negotiation can help avoid disasters like Berlin’s airport.
Gormenghast är ett fantasytrilogi som handlar om slottet Gormenghast.
Det finns ingen anledning tro att vi i Sverige inte har anledning att intressera oss för denna problematik. Här finns ju exempelvis en tydlig tilltagande politisering av topptjänster. Däremot händer det mycket sällan att svensk förvaltning använder kompetens från det privata näringslivet och när så sker så är – som vi ser i debatten nu – risken stor för misstänkliggörande.