Dennis Hopper och det kalla kriget

Jag är i London och besökte idag utställningen på Royal Academy of Arts av Dennis Hoppers bilder från 1960-talet (The Lost Album). Det är en intressant utställning även för de som inte kommer ihåg Hopper och filmer som Easy Rider.

60-talets USA handlar om spänningen mellan viktigt reformarbete – medborgarrättsrörelsen – och trender som inte ledde till något konstruktivt: hippies, Timothy Learys drogkultur (tune on, tune in, drop out) och gangsterband som Hells Angels.

60-talets idealism försvann mot slutet av årtiondet.

Jag promenerade sedan över Piccadilly till min favoritbokhandel Hatchards. Trots Amazon och media fyller bokhandlar  en viktig roll. Där kan man hitta böcker som man annars knappast skulle stött på.

Jag gick därifrån med historikern James Graham Wilsons bok ”The Triumph of Improvisation – Gorbachev’s adaptability, Reagan’s engagement, and the end of the Cold war” (Cornell University Press). Där tecknas en ny, annorlunda och mycket tänkvärd bild av processen som ledde till det kalla krigets slut.

Jag vandrade genom Hyde Park tillbaka till hotellet och funderade på Dennis Hoppers bilder och inledningen till Wilsons bok som jag fängslad läst stående på trottoaren.

Å ena sidan så mycket destruktivitet, så mycket elände – Hopper själv var ju under lång tid ett offer för tidens drogkultur – och å andra sidan en mycket nyanserad berättelse om kyliga, seriösa politiker som ville bort från det kalla krigets meningslösa kapprustande, en rustningsgalenskap som skulle kunnat utplåna världen många gånger om.

Inte minst Wilsons bild av den pragmatiske, eftertänksamma Reagan är spännande och långt ifrån den i högerns USA vanliga bilden av Reagan som militant hök.

Hur ser det ut idag – och i morgon ? Finns det i Moskva politiker som likt Gorbatjov kan inse nationens långsiktiga bästa ? Och i den amerikanska huvudstaden ?