Den libyska tragedin

Om den libyska tragedin skriver Hisham Matar eftertänksamt i The New Yorker. I skuggan av Ukraina och Israel/Gaza har det sönderslitande kriget i Libyen inte fått så mycket plats.

Jag följer BBCs Rana Jawad som fortsatt rapporterar inifrån det brutala sönderfallet.

Hade det varit bättre om Khadaffis diktatur inte avslutats efter 42 år ? Det är en fråga man kan ställa sig och som Matar ger svar på.

Efter Khadaffis fall var optimismen stor. Ett vitalt civilt samhälle blev synligt.

Idag är det olika miliser som sliter sönder Tripoli och Benghazi. Mord och kidnappningar hör till vardagen. Någon regering finns knappast längre.

Varför ? Matar svarar att detta är produkten av fyra årtionden med diktatur. Då var Khadaffi och hans familj staten.

Qaddafi created ideal conditions for intolerant and violent politics. The old scars and habits of his Libya will be hard to overcome. But one thing is clear: the determination to do so has never been stronger. The resolve of civil society is astonishing. The revolution put the idea of democracy and self-organization on the horizon. Now there are setbacks, and fears that this spirit is being crushed. It might be. But not quite yet.

http://www.newyorker.com/news/news-desk/consequences-dreams?utm_source=tny&utm_medium=email&utm_campaign=dailyemail&mbid=nl_Daily%20(230)&spMailingID=6843699&spUserID=MjYxOTc5MjgyMzgS1&spJobID=500068315&spReportId=NTAwMDY4MzE1S0