Göran Hägglunds sprezzatura

Jag har flera gånger återvänt till min pågående sommarläsning ”Fire and Ashes: Success and Failure in Politics” av Michael Ignatieff. Hans berättelse om hur svårt det är för en briljant intellektuell att förvandla sig till en framgångsrik politiker är både roande och tänkvärd.

Han berättar bland annat om sin beundran för Bill Clintons fantastiska förmåga att väcka positiv genklang också hos människor han bara träffar några korta ögonblick.

I det sammanhanget citerar han Baldassare Castiglione ( 1478 – 1529) som skrev boken  Il Cortegiano (Boken om hovmannen, översättning Paul Enoksson, Atlantis, 2003).

Jag har inte läst den boken men Ignatieff är fylld av beundran för de insikter som förmedlas där t ex om något som han själv inte var särskilt duktig på, nämligen hur en framstående politiker får omgivningen att känna sig avspänd och tillfreds i hans sällskap.

Denna egenskap kallar Castiglione för sprezzatura och Ignatieff menar att det inte finns något enskilt ord på engelska som fångar dess innebörd.

Jag funderade när jag läste detta om det fanns några svenska politiker som har just den egenskapen. Det var lätt att tänka på personer som absolut inte har denna egenskap – t ex Göran Persson. Men han är inte ensam…

Den ende politiker jag kom på som jag träffat och som  jag förknippar med sprezzatura är Göran Hägglund.

Kommer du på någon annan svensk politiker med den egenskapen får du gärna höra av dig.