Gud i ny skepnad

Jag läste nyligen i The Spectator en recension av Mammon’s Kingdom: An Essay on Britain, Now, av den 80-årige vänsterskribenten, politikern mm David Marquand. Marquand har skrivit mycket om allt han tycker illa om i samtiden och boken (som jag alltså inte läst) tycks vara en sammanfattning av hans missnöje med dagens Storbritannien.

Det jag fäste mig vid i recensionen var beskrivningen av det Marquand pekar på som vägen fram, ja kanske som Lösningen. Såhär skriver recensenten:

 Though not a believer, he argues that religious traditions have a central role in forging a new public language ‘premised on the assumption that the common good comes before individual appetites’. A new morality, personal as well as political, is needed, he slightly shyly announces, as if this is beyond his normal remit. This book is an interesting milestone in the failure of the secular left, the realisation that pursuing the New Jerusalem might possibly have something to do with myth and religion. Who’d have guessed it?

Religionens återkomst (i någon form) har egentligen varit på agendan länge. Kombinationen av undergångsprofetior och gigantiska program för att förändra hela mänsklighetens levnadssätt har funnits på agendan länge. Ibland har de imponerat på många som t ex sydstatspredikanten Al Gore. Men det finns många varianter, vilket märks inte minst i den svenska valrörelsen just nu.

Liberalismens rationalitet och nyktra realism är trots allt det allra mest svårpredikade budskapet.