Naiv socialism

Jag träffade Olle Svenning för första gången när han var medarbetare till Tage Erlander i statsrådsberedningen 1965 – 1968. Jag kommer fortfarande väl ihåg hur Olle då med stor entusiasm introducerade mig för den amerikanske nationalekonomen John Kenneth Galbraiths verk. Hans bok ”The New Industrial State” utkom 1967 så vårt möte torde ha ägt rum då. En bok som jag inte tror alls berördes i det samtalet var den av Göran Therborns redigerade debattskriften ”En ny vänster” (1966). Therborn träffade jag i Lund där jag då bodde, men han försvann sedan från svensk debatt och gjorde en internationell karriär som sociolog.

I Aftonbladet skriver Olle Svenning idag om Therborn med stor entusiasm. Det gjorde mig nyfiken på ”En ny vänster” som faktiskt kan läsas på nätet. Det är en hårdhänt vidräkning bl a med den socialdemokrati som Olle Svenning arbetade för under sina år hos Erlander.

Det som är mest slående för mig vid denna genomläsning är den totala naiviteten i ekonomiska frågor. Men det är ju en av förklaringarna till att sociologer efter vänsteråren kring 1968 spelat så liten roll i samhällsdebatten. Här ett avsnitt från ”En ny vänster”:

Vilka praktiska möjligheter finns det nu för en socialistisk strukturplanering? De möjligheterna är mycket stora. Löntagarna har i sina ATP-fonder för närvarande 10 miljarder kronor. Den reviderade finansplanen beräknar, att de 1965 kommer att representera ca 30 % av utbudet på kreditmarknaden. Som de nu är placerade är värdeminskningen en halv miljard om året. I stället för att låta enskilda kapitalägare dra nytta av dessa fonder genom värdeminskningen och förmånliga återlån skulle löntagarna kunna investera i nya stora företag inom de kemiska och elektrotekniska branscherna. Om så befinnes strukturpolitiskt riktigt naturligtvis också i andra. Samhället och löntagarna har även stort intresse av en utveckling av de existerande statsföretagen.  För denna nya företagssektor bör upprättas ett särskilt planeringsråd med företrädare för regeringen, de verksamma i dessa företag och de centrala löntagarorganisationerna. Då en dylik demokratisk institution vore beslutsfähig, kan man här åstadkomma en reell planering och inte bara lösa diskussioner och prognoser. Den planeringen skulle inte bara bli en koncernmässig samordning, utan den måste framför allt ha en klart strukturpolitisk inriktning. Med ett kommande direkt samhälleligt engagemang på konsument-varuområdet anmäler sig också behovet av en intim samordning med ett aktivt och resursrikt konsumentråd. Likaså måste den här planeringen vara integrerad med forskning och debatt om nya, humana arbetsförhållanden.

Problemet för gårdagens – och dagens – socialister är att de saknar förståelse för ekonomins dynamik, för risktagandets roll, för innovationers betydelse. De kan säkert ägna sig åt planeringssammanträden men något välstånd för medborgare skapas inte.