Vinner de auktoritära staterna ?

En av de mest läsvärda böcker som skrivits om konsten att bli en riktigt katastrofalt dålig politiker är ”Fire and Ashes: Success and Failure in Politics” av Michael Ignatieff. I den berättar han om hur han lockades att lämna sitt jobb på professor på Harvard för att bli partiledare för den kanadensiska liberala partiet. Han lyckades – och misslyckades sedan så kapitalt att han omgående tvangs avgå och nu åter finns på Harvard.

Det är berättelsen om hur en mycket intelligent person med en lysande akademisk karriär bakom sig övertygas – och övertygar sig själv – att en så briljant person helt enkelt inte kan misslyckas som partiledare.

Han har skrivit mycket annat som är högst läsvärt, men idag vill jag bara peka på en essä han har i dagens nummer av The New York Review of Books. Där brottas han med hur han ska förhålla sig till en av dagens mest läsvärda böcker – Micklethat/Wooldrige ”The Fourth Revolution: The Global Race to Reinvent the State”.

Till slut hamnar Ignatieff hos Joseph Stiglitz och slutsatsen att välfärdsstaterna i USA och Europa kan räddas genom rejäla skattehöjningar. Som slutsats tycker jag det inte är mer imponerande än hans politiska karriär, men det intressanta i essän är att på vägen till den slutsatsen beskriver han väl den utmaning som västdemokratierna nu ställs inför. Det har funnits en tid efter Berlinmurens fall då många trott att ”historien är slut” och att de västliga marknadsekonomiska staternas seger är för evigt. Så är det inte:

The conflict between authoritarianism and democracy is not a new cold war, we are told, because the new authoritarians lack an expansionary ideology like communism. This is not true. Communism may be over as an economic system, but as a model of state domination it is very much alive in the People’s Republic of China and in Putin’s police state.

Nor does this new authoritarianism lack an economic strategy. Its goal is a familiar form of modernization that secures the benefits of global integration without sacrificing political and ideological control over its populations. Its economic model is price-fixing state capitalism and its legal system is rule by (often corrupt) fiat in place of the rule of law. Its ethics rejects moral universalism in favor of a claim that the Chinese and Russian civilizations are self-contained moral worlds. Persecution of gays, therefore, is not some passing excess, but is intrinsic to their vision of themselves as bulwarks against Western individualism.

Russia’s and China’s strategic visions may draw on different historical experiences, but the messages they take from their histories are similar. Both dwell on the humiliations they have received at the hands of the West. Both explicitly refuse to accept liberal democracy as a model. Both insist that their twentieth-century experience of revolution and civil war necessitates centralized rule with an iron fist.

The Chinese and Russian variants of authoritarian modernization draw upon different resources, and they remain geostrategic competitors, one rising, the other trying to halt its decline, but both see good reasons to align their interests for the medium term. This commonality of interest is striking—they vote together on the Security Council, persecute their own dissidents, and jointly stick up for exterminatory dictatorship in Syria. In their shared resentment toward the American world order, they have spoken as one since the day the Americans bombed the Chinese embassy in Belgrade in 1999.

The new authoritarians offer the elites of Africa and Eurasia an alternate route to modern development: growth without democracy and progress without freedom. This is the siren song some African, Latin American, and Asian political elites, especially the kleptocrats, want to hear.