Svårt kluvna socialdemokratier

Europas socialdemokratier är i kris. I vilken riktning ska man röra sig ? En traditionell, makterfaren socialdemokrati har varit inriktad på att ta ett samhällsansvar som inte längre alls uppskattas av väljarna på samma sätt som i fornstora dagar. Även de största s-partierna har rört sig mot andelar av väljarna som är närmare 25% än 50%.

Två exempel från dagsdebatten.

PJ Anders Linder skriver på Axessbloggen om sitt Visbyintryck av den svenska socialdemokratins kluvenhet:

”Efter några dagar av seminarier, möten och nyhetsläsning under Almedalsveckan är en reflexion att det finns två olika socialdemokratier på plats. Den ena agiterar hårt, inte minst i frågor som har med välfärdsföretagande att göra. Man verkar betrakta näringslivet som en motståndare och vinster som djupt suspekt. Den andra bemannas av verklighetens folk i form av praktiska kommunalpolitiker, som ser värdet av mångfald i välfärden (även om de gärna vill ha större makt över den). Vad gäller näringslivet vill man samarbeta och ser värdet av att företag tjänar pengar. Det blir inte lätt att driva valrörelse runt om i landet när man ska vara hårtslående och radikal i riksdagsvalrörelsen och samtidigt konstruktiv och praktisk för hemkommunens räkning.Mitt inre öga ser en filmsekvens. Två socialdemokratiska lastbilar rusar fram. Stefan Löfven står med den ena foten på den vänstra och den andra foten på den högra. Än så länge går det skapligt. Men avståndet mellan bilarna växer för var dag som går och sätter de Löfvenska lårmusklerna på allt svårare prov. Hur mycket Jean-Claude Van Damme är Stefan Löfven? Det kan vara valrörelsens viktigaste fråga.”

I brittiska vänstertidningen New Statesman skriver George Eaton om den brittiske Labourledaren Ed Milibands motsvarande dilemma:

The Labour Party, Harold Wilson once remarked, is like a stagecoach. “If you rattle along at great speed, everybody is too exhilarated or too seasick to cause any trouble. But if you stop, everybody gets out and argues about where to go next.”

Den debatten härjar också i Milibands hjärna, menar Eaton.