Janerik Larsson
På sistone har jag läst två intressanta böcker som båda hyllar en svensk reform som bevis för att det ännu är möjligt för politiker att fatta långsiktiga, kloka beslut.
Den första boken är Economist-redaktörerna John Micklethwaits och Adrian Wooldridges mycket välskrivan, intressanta och läsvärda ”The Fourth Revolution – The global race to reinvent the state” (Allen Lane). Den handlar om de gamla välfärdsstaterna (EU, USA) och svårigheterna att åstadkomma kloka politiska beslut.
I den boken beskrivs bland annat detaljerat det politiska kaos som sedan länge rått i Kalifornien och vars långsiktiga utmaningar ännu inte hanterats trots att guvernör Jerry Brown till synes svarat för steg i rätt riktning.
Jag har själv intresserat mig just för Kalifornien och även skrivit om det i min och Roland Poirier Martinssons ”Är Texas det nya Kalifornien ?” som utkom tidigare i år.
Adrian Wooldridge ansvarade för The Economists uppmärksammade Norden-bilaga tidigare i år: The Nordic countries: The next supermodel” (2 februari).
I den översikten och i den nu aktuella boken spelar som sagt en svensk reform en viktig roll.
Den andra boken jag läste var antologin Hard Choices: Challenging the Singapore Consensus (redaktörer Sudhir Thomas Vadaketh och Donald Low , NUS Press 2014). Det är en uppgörelse med makthavarna i Singapore. Det är uppenbart att antologiförfattarna inte delar den mycket mera positiva bild av Singapore som tecknas i ”The Fourth Revolution” men mitt patriotiska hjärta slog en liten försynt volt när jag noterade att en svensk reform användes som argument för antologins huvudtema: det går att göra Singapore till en modern välfärdsstat utan att ekonomin kollapsar. Beviset utgjordes av samma svenska reform:
Pensionsreformen från 1994.
Peter Santesson har skrivit intressant om dess tillkomst i sin bok ”Reformpolitikens strategier” (Atlantis, 2012). Jag har själv i början av 2000-talet besökt en del internationella konferenser som sökte svar på hur västvärlden skulle hantera sin växande pensionsskuld. Som svensk fick jag då ständigt frågan: ”Men hur kunde ni ? Hur besegrade ni alla kortsiktiga särintressen ?”
Jag hade inga svar då, men nu när jag läst dessa hyllningar till en internationellt hyllad reform ställer jag mig frågan om vi här hemma nu visar samma respekt för denna viktiga reform…?
Man kanske ska vårda den ? Mitt intryck av den debatt som pågår – den kritik som framförs med hjälp av enskilda exempel som kan hanteras utan att riva upp reformen – är djupt bekymmersam. Det vore verkligen stor skada om en viktig framtidsreform med precis rätt grundtanke skulle offras i kampen om regeringsmakten.