Jag gillar Tony Blair

Jag måste erkänna att jag följt Tony Blairs karriär med stort intresse och, ärligt talat, med stor beundran. Hans memoarbok ”Mitt liv, min resa” är hans berättelse om en av de mest spännande politiska karriärerna i västvärlden efter Thatcher. Hans hemsida har ofta läsvärda bidrag: http://www.tonyblairoffice.org/. Men han är inte populär i sitt hemland. Det finns en rad olika skäl till det: han var för framgångsrik, han har varit för framgångsrik efter att han lämnade premiärministerposten 2007, han har tjänat för mycket pengar etc. Men jag såg nyligen ett ganska intressant försvarstal för honom i brittiska tidskriften Prospect: http://www.prospectmagazine.co.uk/magazine/should-we-forgive-tony-blairs-mistakes/#.U52PUJ1vncs. Det är författaren A C Grayling som skriver klokt och eftertänksamt på temat att man kanske inte ska fokusera på Blairs misstag utan snarare se på det han åstadkom:

”In Blair’s case one might be inclined to think that his experience, both negative and positive, and what he has seen and done since, might give him an entitlement to be heard. He is not asking to be Prime Minister again, so the case is not quite parallel to mistrusting a mistake-perpetrator with a second go at the same thing. On the contrary: you might think that the views he holds now on aspects of the sequel to his earlier actions are all the more worth noting, precisely for that reason. If we turn inwards and reflect on our own mistakes and the fallibilities that prompt them, we are sure to hope that we will be allowed second and even third chances; that we will meet with generosity when we err. It has been said that the saddest of all words are “it’s too late.” Not wishing to hear them said to oneself is a reason for being diffident about saying them to others. For after all, as the great Cicero pointed out: not every mistake is a foolish one.”

Jag håller med. Tony Blair är fortsatt värd att lyssna på.