X
Annons
X

Caroline Ringskog Ferrada-Noli i Paris

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Igår bjöd södra Sverige på en strålande dag. Jag och my french lover in Sweden, åt quiche på stranden. För övrigt har jag aldrig ätit så mycket paj som när jag flyttade till Frankrike. Det är vanligare att äta paj där än att ta sig en smörgås. Min favorit som jag upptäckte 2007 på ön Belle Isle på utanför Bretagnekusten är den lilla innehållande den vita delen av purjolöken och grädde. Den är alltså mjäll i smaken.
Himlen var så blå igår och havet var så glittrande. Klockan 15.20 gick mitt flyg från Köpenhamn. Jag tog tåget åkte över den underbara Öresundsbron i solljuset. Vinkade av Turning Torso. Anlände till Kastrup. Checkade in med S.a.s självservice. Missade flyget.

Forts. följer.

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Det stod i Sydsvenskan i måndags om att Paris invånare inte har råd att äta längre. Damn right. Min hyra har höjts nåt enormt och ett äpple kostar mellan 7 och 12 kronor. Det är så opepp. Paris invånare, och nu pratar vi inte bara hemlösa utslagna gatupoeter. Nej, normala människor har inte råd att handla mat på Liedl. Detta påverkar de flesta. Svenska kronan är så svag blir det närmast sinnesjukt att gå ut och äta. Antingen kan man lösa detta genom att inte äta, eller som de gör i Sydsvenskans artikel samla upp återstoden efter en matmarknad i Paris yttre områden, eller så kan man som jag gärna gör äta bara ost och dricka vin, istället för varmrätt. Ett bra ställe, nej ett underbart ställe att göra det på är La Patache. Jag lovar en lös kvinna kommer skriksjunga Edith Piaf-låtar med inlevelse. Det finns ett 30-tal patéer och framförallt en tallrik fullt av ost och för er andra en full med korv och till det vin. Man myser och vandrar hem bråkande och uppfylld avsamker och alkohol längs kanalen Saint Martin, alternativt glad och tacksam för livet, osten, vinet och den stundande våren.

Adress:
60, Rue de Lancry

, 75010

Paris

Tel : 01 42 08 14 35

man kan inte boka bord, men man kan ringa och kolla läget.

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Okej Paris. Vi ses snart men tills dess pundar jag den stad jag för tillfället passerar: jag älskar när tåget rullar in i Tre Kronor, Slussens bräckta vatten, ljusen i vattnet och så, Centralen. (Men ett PS till alla SJ prio-passagerare – var inte så jävla rasistiska, det är pinsamt… skälla ut/ vara rädd för någon bara för han är indier…)

Igårnatt utvidgade jag min Stockholmsuppfattning. Bilden som gärna ter sig rigid blev mjuk efter igår kväll. Jag är här för att fotograferas till min bok och det visar sig att jag råkar känna varenda jävel som älskar konst och skönhet och funky stuff i den här stan. Så jag ringde dem. Så sent igår kväll vandrade jag genom Östermalm för att sluta längst upp i ett av husen, där sov en vacker designer på en uppblåsbar säng i ett rum fullt av siden. Jag skojar inte. Det var en syn! Jag fick prova det ena plagget efter det andra. Sen vandrade jag hem samma väg i den extrema kylan. Nu är det sol. Och snart ska jag ta på mig de här fina kläderna och fotograferas. Plus min jeansjacka. Eller som vissa familjemedlemmar skulle kalla den proletariat-jacka. Det om det. Vi ses på söder. Och apropå det tipsar jag om Anna Järvinens nya proggskiva. Dungen hjälper till. Mitt författarfoto är väldigt Dungen. OK. Vi ses Paris, nu är det inte många dagar kvar. Men tänk Strindberg (minus sinnessjukdom), så motiveras även detta inlägg om vad jag ska ha på mig en dag i Stockholm. Eller varför damma av Strindberg? Tänk bara Norén = Besatthet av designerplagg – Promenad på Östermalm – minnen av Paris och att deala med skrivdemonen.

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Hej! Nej! jag aspirerar inte på att bli Svenskans motsvarighet till Magdalena Ribbing, men efter att ha varit i Paris ett tag och nu Sverige ett tag ser jag skillnader. Inte så att jag känner att jag egentligen hör hemma i Paris, tvärtom, varenda tecken på att jag har nåt med den satans hundbajsluktande staden med högst standard i världen på konst och modernt fotografi, att göra, kommer som en chock. Att jag skulle ha en liten del av Paris i mig? Jag, den eviga outsidern, invandraren, verbala treåringen? Ah, det smickrar mig! Det jag pratar om som ändå har integrerats i mig är min inställning till artighet. Jag tror jag har lärt mig nåt downtown. I Paris är de flesta ovanligt artiga, eller i alla fall hövliga. Man finner sig med en fras i varje enerverande vardagssituation. Märk väl, jag säger inte vänliga, hjälpsamma, filantroper. Regeln är snarare tvärtom, de hatar dig by deafult. Om passiv aggressivitet är uppfunnen någonstans lär det vara i Paris metro. Ok, fler exempel överflödiga. Men beteendet, hur man än känner i sitt franska dryga hjärta, är att be om ursäkt HELA tiden, före, efter, man gör nåt, att säga tack hela tiden, att säga varsågod, att säga Efter er, Att säga Bon Appétit innan VARJE måltid, om man så bara går förbi någons som äter snickers på trottoaren. Jag vet inte om jag kommer få en inbjudan till moderata ungdomsförbund nu, eller vem försöker jag lura: jag kommer om något få en inbjudan till partiet, så jävla ung är jag inte. Hur som helst. Jag är själv förvånad. Men jag har börjat omedvetet använda detta, en aldrig sinande artighet har satt sig i ryggmärgen och sipprar fram i offentlig miljö, och nu tar jag den till Sverige. När jag kom till Paris var det ett sätt att vilja vara som alla andra, passa in, visst vara fransk och i min förtvivlade rädsla att göra fel, lärde jag mig tydligen ett och annat. Det trodde jag ärligt talat inte. Poängen är att i Sverige verkar det inte vara lika vanligt att säga godmorgon till busschauffören och tack så hemskt mycket till hon som river biljetter på bion. Alltså enligt den franska modellen menar man ingenting, man är fortfarande lika magsur, cynisk och och deprimerad inombords. Om ni är oroliga att det skulle kännas ”falskt” är ni på rätt väg. Det är som ett slags lågintensivt stötande på stadens invånare. De tror vi har nåt på gång.

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Hej! Jag är kvar i Sverige. Ni vet, på grund av att min bok är klar och vi ska ta pressfoto. Det är nåt fantastiskt med det. Det är Martina Hoogland Ivanow.
Just nu är mitt liv lite som Lost in translation, minus omotiverad asiat-rasism och med mindre pengar. Men jag är lost in Sweden. Befinner mig i skrivande stund på Malmö Stadsbibliotek och liksom Scarlett Johansen stod jag precis och stirrade med tom blick genom stora panoramafönster i bara trosor och var melankolisk och väntade på nån slags förlorad pojkvän i övre 20-års åldern. Kollade ut på den töntiga ankdammen, blev istället kär i en äldre man i lobbyn. NEJ. Sista stämmer inte. Men ni vet, Frankrike och Paris framstår mer och mer som en dröm, som kanske tillhör någon annan. Bilden i huvet bleknar som på ett gammalt vykort, Eiffeltornet på 50-talet i technicolor. Den grejen. Snörena som knöt mig till Paris klipps av ett efter ett, ett för varje dag kanske. Som ett kärleksförhållande som tagit slut, bara tiden kan täppa igen och läka öppna sår, tills man blir dum, stum, hel, glömsk och ensam. Tiden gör det. Det jag har kvar som en tunn liten silvertråd mellan mig och stan är ett café á longé-drickande. Men i Svea finns inte á longé, här heter det kaffet Americano. Och att jag har tillfälligt flyttat in i en niorummare med art nouveau fönster och stuckatur. Vad gör man inte liksom? För att minnas? Paris är numera bara som hägring av människor med brunt hår, extrema könsroller och små glas med rödvin i. Bilden fejdar ut.

Åh läsare, jag önskar så jag kunde guida er i kärlekens stad, ge er nåt tips på var man kan äta riktigt utsökt mat. Men hej, det kan jag ju. Gå till Mélac! Min bästa Vinbar. Det hänger ostar stora som kor från taket, man gapskrattar åt Beaujolais Nouveau och han som har det har världens mest spänstiga mustascher OCH är sexist. Han har döpt vissa av vinerna efter sina ex.fruars epitet. Insert egen fantasi.

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Som ni alla listat ut, ni tre som bryr er, är min roman klar och jag är i Norden för att, hur säger man? Hålla på med den. Ändra komman och ta kort. You know.

Meantime sköter bloggen sig själv. Den är i Paris och för att spänningen ska tätna är även Lars Norén, bloggens andra tema förutom sig själv – Paris, i Paris.

Kan ju tyckas nesligt att jag som gillar att tussa ihop dessa två krafter, inte får vara med när det verkligen händer i realtid att Norén och Paris möts. Men jag är större än så. Ty! Jag tipsar kulturkonsumenter! OK. Ikväll klockan 19.00 kan alla svenskar som saknar sin kultur gå till biografen MK2 Quai de Loire. Biografen ligger så vackert jämte kanalen Saint Martin, där visas Norrens Repetitioner, som han skriver så mycket om i En dramatikers dagbok. Norris själv kommer vara där i egen hög person. Bra skit.

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Vägen till Kungliga Biblioteket från Östermalmsgatan är så gammaldags vacker. Eller kanske är det bara snön som gör’et. Mitt bokförlag har fest ikväll i en funky källare med ett piano. Eftersom jag vill hålla det professionellt här på bloggen, säger jag bara kryptiskt: Ni som känner till den, kom! Jag övar redan stämsång till ”Oh Shanghai…”.

Stockholm känns fint och nordiskt och vackert. Men för långt bort. Det är ju inte för långt bort från sig själv. Dess centrum är ju dess centrum. Eller så kanske det är för långt bort från sig själv. Någonting är det, en drömsk stämning, en föreställning om nåt annat. Drömmen om Amerika, fast uppdaterad då. Efter Hjalmar Söderbergs Stockholm känner jag mig främmande inför det. Men jag önskar mig nutid och planerar ta ut den ikväll.

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Hej, vissa initierade skulle kalla Paris-bloggen Lars Norén-bloggen. Här har vi diskuterat eventuella likheter mellan Lars Norén och hans begåvade släkting Ralph Lauren, Lars Noréns favoritpark i Paris, Jardin des Platanes och hans favoritcrèpe i Paris = crèpe citron. Men någonstans vet jag ändå min plats och jag är inte här för att försöka göra mig lustig i SVD. Så nu knyter vi ihop säcken. Jag är som sagt i Stockholm i jobb. (Ledtråd: Strindbergs Inferno). För att göra denna extremt svenska upplevelse fransk, finns bara ett sätt: att berusa sig. Jag och mitt sällskap gick således till det franska kaféet Saturnus som Lars Norén hänger på sida upp och sida ner i En dramatikers dagbok. Där förenades det som förenar parisbloggen, en Lars Norén-besatthet som får flöda fritt i bristrorekvisita, med meny på franska. De hade underbara kanelbullar och croissanter, men min älskling köpte en torr cheesecake för 65 spänn. Det var fel. Lars Norén skulle aldrig gjort det och de skulle aldrig servera cheesecake på kaféerna i Frankrike och priset var äcklande. Förutom det så rekommenderar jag Saturnus om man vill ha Parisbloggen förköttsligad. Kaféet ligger på Östermalm och jag ska dit idag igen.

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Jag är i lilla Paris, alltså Stockholm. Nej, lilla Paris är Simrishamn, det stod på mina barndoms t-shirtar i min barndoms stad, Simrishamn. Och Borrby är Österlens hjärta och Sjöbo, vet inte, men Sverigedemokraternas motto som håller till i Sjöbo, är i alla fall trygghet och tradition. Ok. Jag kommer från ämnet. Jag är i Stockholm i jobb. För er som är Frankrike-otillfredsställda rekommenderar jag, tills jag kommer tillbaka till Paris, att äta en liten dessert till alla mål, speciellt lunch.

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Hade glömt att varelser vaknar till liv i solen, kommer tillbaka och festar. Jag joggar varannan morgon, nu senast med koltrast i sällskap och idag i den tidiga morgonen, på gränsen till natt var det rent ut sagt ett jäkla snackande på ungdomarna i trädet.

Jag vill ju inte göra en Strindberg = tokig och nojig i Paris pga av litterära deadlines. Enda botemedlet för det är att göra en annan Strindberg = jobba hårt på förmiddagen och promenera på Paris gator resten av dagen. Dagen som kommer ska bli supervacker enligt väderprognoserna, så det passar. Jag är i slutskedet av ett stort projekt. Det har gått bra. Varit harmoniskt på sistone, som en lyckad graviditet. Men igår var det krångligt. Jag sätter strukturen för det. Det är svårt. Deadline är imorgon. Idag ber jag om styrka. Vi ska inte gå över tiden