Min släkt kommer skramla ihop till en Brainscan

Hej! Nej! jag aspirerar inte på att bli Svenskans motsvarighet till Magdalena Ribbing, men efter att ha varit i Paris ett tag och nu Sverige ett tag ser jag skillnader. Inte så att jag känner att jag egentligen hör hemma i Paris, tvärtom, varenda tecken på att jag har nåt med den satans hundbajsluktande staden med högst standard i världen på konst och modernt fotografi, att göra, kommer som en chock. Att jag skulle ha en liten del av Paris i mig? Jag, den eviga outsidern, invandraren, verbala treåringen? Ah, det smickrar mig! Det jag pratar om som ändå har integrerats i mig är min inställning till artighet. Jag tror jag har lärt mig nåt downtown. I Paris är de flesta ovanligt artiga, eller i alla fall hövliga. Man finner sig med en fras i varje enerverande vardagssituation. Märk väl, jag säger inte vänliga, hjälpsamma, filantroper. Regeln är snarare tvärtom, de hatar dig by deafult. Om passiv aggressivitet är uppfunnen någonstans lär det vara i Paris metro. Ok, fler exempel överflödiga. Men beteendet, hur man än känner i sitt franska dryga hjärta, är att be om ursäkt HELA tiden, före, efter, man gör nåt, att säga tack hela tiden, att säga varsågod, att säga Efter er, Att säga Bon Appétit innan VARJE måltid, om man så bara går förbi någons som äter snickers på trottoaren. Jag vet inte om jag kommer få en inbjudan till moderata ungdomsförbund nu, eller vem försöker jag lura: jag kommer om något få en inbjudan till partiet, så jävla ung är jag inte. Hur som helst. Jag är själv förvånad. Men jag har börjat omedvetet använda detta, en aldrig sinande artighet har satt sig i ryggmärgen och sipprar fram i offentlig miljö, och nu tar jag den till Sverige. När jag kom till Paris var det ett sätt att vilja vara som alla andra, passa in, visst vara fransk och i min förtvivlade rädsla att göra fel, lärde jag mig tydligen ett och annat. Det trodde jag ärligt talat inte. Poängen är att i Sverige verkar det inte vara lika vanligt att säga godmorgon till busschauffören och tack så hemskt mycket till hon som river biljetter på bion. Alltså enligt den franska modellen menar man ingenting, man är fortfarande lika magsur, cynisk och och deprimerad inombords. Om ni är oroliga att det skulle kännas ”falskt” är ni på rätt väg. Det är som ett slags lågintensivt stötande på stadens invånare. De tror vi har nåt på gång.