Så omodernt modernt

Ber om ursäkt för idleness: har varit i Sverige. Bestämt bokomslag till den superfiktiva romanen som kommer i oktober. Hade tre krav: Ej grafisk medaljongtapet. Ej ljusrosa. Ej collage.

Fifan hon e katt…

Innan jag drog gick jag på modern dans här i Paris, på fantastiska Théâtre de la Ville. Den amerikanska dansikonen Meg Stuart och hennes danskompani Damaged Goods, som hon kapat från Belgien framförde sin grej.

Efter att utbildat sig i NY, startade Stuart upp danskompaniet Damaged Goods i Bryssel i början av 90-talet, och tyvärr nu i slutet av första decenniet på 2000-talet är det just inte så mycket mer än ett belgiskt danskompani från början av 90-talet.

Ni vet, antar att det inte är några 90-talister som läser här, så ni vet när Björks hårknoppar och skrik kändes som ljudkonst och inte som U2? Exakt den stämningen anades ut från de stackars dansarnas svettfyllda porer. En slags urkrafts grunge- estetik, i en viss färgskala, off-white, manchester, knästrumpor. Ett alternativ till samhället genom lapptäcken och svandyrkan. Uppstoppade djur humor, ni vet. It’s getting old, man.

Det värsta av allt var att dansen var mestadels improviserad och den varade i över tre timmar. Respektlöst mot publiken. Det går att räkna på ena handens fingrar vilka artister på Tellus som har täckning för att improvisera. Ok det är ca 10 människor, Ingmar Bergman, Ingrid Cullberg, Jarl Kulle, Oprah Winfrey, Tina Fey och kanske Woody Allen som överhuvudtaget FÅR improvisera, och då är ändå vissa av dem döda. Att någon osäker belgare skulle få förlänga en föreställning med att sjunga Happy birthday i falsett är på intet sätt okej. Det är bara slappt. Dålig konst. Oinspirerat. Gjort.

Ni skulle sett, dessa dansares ihåliga associationer: träd. hund. rulla runt.

Jag blev så jävla förbannad. Och inte förbannad på Lars von Trier-sättet, nej, jag skämdes, tyckte synd om dem, tittade bort.

Begreppet modernitet har så många grova stödbilder. Från långt håll verkar det modernt, men synar man det är det bara ingenting. Tex. onaniscener = äkta modernitet på scen.Trafficking= modernt. Uppstoppade djur som används ironiskt = modernt. Skrika högt med dissonans = modernt. Att vara bög = modernt.

Det är så förolämpande och grovt. Och om det håller på i 3 timmar på en av Paris bästa scener. Jag vet inte. Det är bara inte okej.

Fransmännen i bänkraderna runt omkring mig reste sig och gick och ni ska veta att det är en stor sal. Stor scen, som på The Met ungefär. Det var rätt effektfullt. Så fort dansarna gjort något extra vidrigt långtråkigt dåligt regisserat, reste sig fler och fler. Det blev som en meta-dans. Jag gick efter 2,5 timmar när de höll på och skrek som värst i en slags incestuös oinspirerad thailändsk massage-sörja.

Jag drog.

Gå INTE och se: Do Animals Cry (Titeln???) som kommer till Dansens Hus i Stockholm oktober 2009.