Det är bara en oliv, you know.

I lördags regnade det tungt i Paris. Jag var hemma hos en konstnärinna på Rue Beaubourg. Hon har haft lägenheten sedan 1973. Hennes lägenhet är ett omgjort hotell från 10-talet. I badrummet fanns också köket. Det är som att bo på en båt, sa hon, och pekade på skärbrädan som täckte badkaret. Hon bodde också i New York på 70- och 80-talet. Hon blev utslängd från Konstfack och flyttade till Äpplet. East Village, de ukrainska kvarteren. Hon bodde helt enkelt där hennes pojkvänner bodde. Hon berättade om skillnaden mellan då och nu. Om att alla som höll på med konst också tog andra jobb, var målare, servitriser, hundpassare, dörrmän. De höll alltså inte på med reklam, eller fick pengar av sina föräldrar eller vad det nu är som har ersatt konstnärer som subkultur. Hon berättade om ett billigt och ruffigt Pigalle och Montmartre, ett billigt Soho, Basquiat och Warhol i bakgrunden. Neue Wave…driven konst. Att älska det nya. Det fanns billiga kvarter, gallerier och brott i Alphabet-town och mitt i Paris.

OBS! Jag passar mig för att romantisera förr-i-tiden. Jag är farligt nära här, jag vet. Men det är gentrifieringen som förvrider synen på mig. Starbuckssynpunkten. Jag skulle aldrig romantisera förr-i-tiden. Hellre Starbucks, alla gånger, än att leva i en tid utan fri abort och med dödsstraff, hemmafruar på valium och etablerad rasism, back of the bus-osv. Så fort man sätter kvinnofrågan, rasfrågan, klassfrågan mot ALLT, så faller tesen om att dåtiden skulle vara bättre, som ett korthus.
I kvarteren runt Pompidou har många kineser flyttat in, som säljer kläder till lager. Man kan inte gå i de affärerna det är bara lager, lager, export import. Alla gränder är steriliserade, tvättade rena på fyllon och kaffe. I Europa finns en annan ännu mer tragisk dimension till det här, utöver att det förstör romantiken för en stackars frankofil.

Det har skett lite samma sak som i Äpplet, fast en annan typ av gentrifiering. Det är väl lite tråkigt. Men egentligen, det gör ju inget och till exempel kan man numera sätta sig i ett tehus en sen regnig natt och få vara med om en funky te-ceremoni. Det kunde man inte för 30 bast sedan.

Det tragiska är vad det nya provocerar fram. Och jag menar inte starbucks-hat alltså. Jag pratar om den nya nationalismen. Den våg som skälver inom nästan varje fransman, den defensiva inställningen till ost och gör i förlängningen det möjligt att välja fram Sarko. Att ur ett stadsplaneringsperspektiv hata kineser. Det som det som skett i Danmark. Man är rädd att någon muslim ska ta ifrån en skinkan på smörrebrödet. Jag har lust att samla alla sådana danskar på ett led och ge dem en lavett som bara fortsätter, kind efter kind. De borde skärpa sig. Men Frankrike med. Italien Spanien.

Man måste skilja på oliv och oliv. Och smörrebröd och smörrebröd. Det är bara ett smörrebröd.

Så här såg Paris ut på vägen hem i lördagsnatt