Lee Miller på Jeu de Paume

Jeu de Paume är ett vackert namn på ett museum. Det ligger storslaget vid Concorde, ett stenkast från Sarkozys och Carlas kärleksnäste/arbetsbostad.
Om man kommer dit vid eftermiddagen en lördag, vid säg så där fyra, fem faller skymningen och den enorma karusellen glimmar i det lila ljuset. Det är vackert.

För mig var denna anrika byggnad en nyhet. Men dess funktion börjar mer och mer utkristallisera sig: foton, moderna, en hoplappning av samtiden. Förra utställningen, det enorma Richard Avedon-retrospektivet var hänförande. Så mycket fräknar och trubbiga människor.

Well, var var vi? Lee Miller.
Hon lyser som ett stoppljus, en varnade fyr från sin samtid. Hon var such a ”kvinna” i en konstnärskrets, musa, älskarinna, assistent, you name it, gjorde sitt eget i smyg. Det är uppenbart att hon var begåvad, men hennes produktion är så skral. Det är nästan för symptomatiskt. Så att man måste titta bort för verkligheten är så ful och den uppenbarar sig där på Jeu de Paume, bilderna av henne bredvid olika stora män…Man Ray…. Man orkar inte med att det finns titotusentals kort PÅ henne, men av henne några stycken, bländande i sin sensitivitet, det totala seendet. Den dubbla blicken att både vara objekt och subjekt. Van att bli sedd men att inte berätta om vad man ser…det finns i bilderna. Menar inte att offerförklara, it is a good thing, det fördjupar de tvådimensionella motiven.

Hon var gift med Man Ray under hans succéår. De ”samarbetade”. På samma sätt som Lee Krasner och Jackson Pollock ”samarbetade”.

Självklart gjorde hon helt fantastisk konst och till skillnad från Mans infantila fjortis–surrealism är den fortfarande gångbar idag.

Den största skillnaden mellan de två, förlåt men jämförelsen blir naturlig, är en abstraktion i Millers uttryck som jag inte finner i Mans. Det finns andra dimensioner än experimentlusta i Millers produktion, den viktigaste, som antagligen gör att det känns angeläget är den estetiska. Det finns ett skönhetssökande. En försiktighet och en sorg. Som fotona vore sedda genom en ibland tårad blick. ”Blöd” är danska ordet för mjuk – it sometimes comes to mind. En lyhörd subtilitet, en mjuk dimension, nånstans finner man en öppning till en fördjupning, en blottad (fotomodell)-hals.

Marcel Duchamp och bästisen Man Ray saknar det där lyhörda, det som breddar spektrat, får registret att gå långt ner i bastoner och i så ljusa toner ibland att man bara nästans kan uppfatta vad det är som håller på att hända och vad man ser.

Jag fick ett oformulerat stick ibland av Millers fotografier. Jag antar det är hela anledningen till att hon ställs ut nu i en modern konsthall och Man Ray och Duchamp dammar på nationalmuseum, plockas fram som kanonreferenser, men aldrig i nutiden.

Nu nästan 100 år senare har tiden bänt upp öglorna i strukturernas stålnät i konstvärlden, för vissa kvinnor att krypa igenom. Öppningarna är fler och större. På Millers tid är det nålsögat vi pratar om. Det gick knappt. Det förtätar spänningen. Hon kröp igenom och lämnade detta som bevis.