Annons

Caroline Ringskog Ferrada-Noli i Paris

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Folk pratar skånska på gatorna. Det låter grötigt och jävligt och cirka var tionde person jag möter frågar mig om pengar. Japp, jag är hemma. I Malmö.
Igår tog jag en sväng om för att se vad konsten här hade att erbjuda. Stegen bar mot ett litet galleri på Gamla väster där Ulf Lundells himself ställde ut.
Detta var ett medvetet val från min sida. Jag hade läst på morgonen i tidningen en recension av hans utställning och blev arg för recensionen var lika förutsägbar som den beskyllde Ulf för. Jag kunde bara inte tro det var sant, kunde inte tro att det var ”gubbigt”. Jag svor över journalisten, något om att ”slå in öppna dörrar”. Och att ”plocka lätta poänger” och ”överraska lite mer än att säga att Ulf Lundell gillar beatpoeter och porr”. Det kan inte vara så enkelt.
Hur som, jag gick dit för att se själv.
Akrylfärg (den lättare färgen att måla med) smetades ut över urklippta bilder från porrtidningar, inte retro 70-tals, fast det om möjligt är ÄNNU vidrigare – att kultförklara skiten, nej nej, det här var gamla sladdriga sidor från typ 2004 på silikonbröst och rakade geometriska könshår. Ulf körde ”blandteknik” . Kollage. Foto, och text. På en tavla stod det: ”Hemingway sang in the rain”. Och på en annan stod det, vid sidan om en porrmodell ”Hang in there babe”. Om man skulle fråga Ulf själv skulle han säkert förklara det som ett feministiskt statement, horor och porrstjärnor har det inte lätt i dessa moralistiska jävla tider. Men han, han är på deras sida. Håller kvinnokampen vid liv.

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

1. Ferdinand Hodler, känsliga uställning om hemlöshet och familjelöshet från förra seklet, på Musée D’Orsay i januari

2. Sigalit Landau fantastiska utställning om israelisk sorg på MoMA i mars
klipp från video

3. Wolfgang Tillmans på det lilla galleriet Chantal Crousel på Rue Charlot

En vän på en kulle

4.Düsseldorfobjektiviteten på Musée d’Art Moderne de la ville de Paris (håller på till 4 jan) Nedan fotografen/konstnären Tomas Ruff, deltagare

5.Emil Nolde på Grand Palais

Random googling på en kolorist, as we know it.

Så, såg Strindbeg denna?

6.William Scott i samlingsutställningen D’une révolution á l’autre på Palais de Tokyo. (håller på till 18 januari)

8. Cezannes berg på Louisiana

9. Johanna Billing på Malmö konsthall
10. Richard Avadon / Lee Miller på Jeu de Paume

Annat
bästa konsthall: Palais de Tokyo musée d’Art Moderne komplexet

Bästa konsthallsbibliotek: Centre Pompidou
Bästa gedigna hängnings/curator-arbete: Picasso och hans mästare-utställningen

Annat: färgade plastpåsar i träden vid kanalen Saint Martin

Revival: El greco
Bästa svenska nykomlingar: Camilla Ericsson och Lina Bjerneld på Mejans slututställning på Fredsgatan 12

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Hej, eftersom läsaren alltid har rätt, ska de självklart få motiv till varför jag valt nedastående filmer som ”årets”. Först ut är texten ”Tennismetaforen”, skriven i samband med premiären av filmen Margot at the Wedding, vårvinter 2008.

1)Tidigt 90-tal. Jag såg Woody Allens Annie Hall. De gjorde Noa Baumbach också. Vi såg båda den fantastiska scenen när Annie och Alvy träffas första gången, de spelar tennis och blir oense. Det är beauitful.

2). Noa gör en film The Squid and The Whale(2006) som korresponderar med sin uppväxt, ett New York, ett 80-tal. Laura Linney spelar modern (hans? samma generation som Diane Keaton) och fadern spelar tennis. Uppgörelse. Skilsmässa.

3) Lauray Linney är med i Tamara Jenkins The Savages (2007) hon spelar tennis i en dysfunktionell familj den här gången med sin bror John (Philip Seymor Hoffman). De avhandlar ett ämne, ett splittring i familjen sätter in.

4) Igår såg jag Noa Baumbachs nya Margot at the wedding. Ingen tennis, men väl ett Connecticut-house, Intellektuell-fetischism. Fast på ett o-ytligt sätt.

Ett underifrån perspektiv, barnet i den mest blomstrande av ekonomiska tidsåldrar, fast 20 år senare såklart. Och inte som Sigge Eklund och de andra, Squid and the Whale inräknat OCH Wes Anderson, som avhandlar en sons problematiska relation till sin fader.

Nej, det är mamman som är född på 40-talet som det mediteras över. Hon som utbildade sig, blir övre-medelklass, steg ur hemmet, fick sexualitet, födde barn, gick i terapi, var otrogen, blev subjekt.

Det är väldigt brutalt. Men inte kvinnohatande för det. Nevroserna projiceras och sprider sig över ytorna, relationerna, barnen, sexet, intellktuella yrket, bilkörandet, maten.

Jag blir så glad att Nicole Kidman inte spelar tennis. Visserligen är hon i stort sett samma version av Laura Linneys karaktärer i både The Savages och Squid, men inte samma intellektuell-porr. Det finns en ärlig undersökning, en vilja att förstå varför våra 40-talist mammor är så fucked up och hur, och vi med därmed.

Jag tycker inte det är en porrfilm i något hänseende. Tvärtom från till exempel svenska tidskrifter och kultursidor saknar filmen den populism och ängslighet som man kan få genom intellektuella referenser. Den är djup och psykologisk, för bra konst är djup och psykologisk, bra film i alla fall.

Att Margot inte spelar tennis blir en slags frigörelse från ytligheten o ev. intellektuell kitsch. Älskar’t! Den var fantastisk.

Hur mammorna blev subjekt och sen fucked-up

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

1. De ofrivilliga (Ruben Östlund, Sverige)
2. Entre les murs (Laurent Cantet, Frankrike)
3. Margot at the Wedding (Noah Baumbach, USA)
4. I’m not there (Todd Haynes, USA)
5. Vicky Christina Barcelona (Woody Allen, USA)


Nicole Kidman och Jennifer Jason Leigh i Margot at the Wedding
*svensk biopremiär 2008

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Jag har äntligen börjat läsa Le Clézios Afrikanen.
På mitt tillfälliga sängbord ligger också Irène Némirovskys nya bok Blodets hetta, (skriven någon gång under senare delen av 1930-talet, men ny för aldrig tidigare publicerad) kommer ut på Bonniers januari 2009.
Den förra av den återupptäckta författaren, Storm över Frankrike, som kom på svenska 2006, var ett cerebralt mästerverk. För mig var den för mekanisk, alltså teoretisk på ett oskönt sätt. Många jag respekterar älskar den dock, och jag skulle aldrig avfärda den. Det är bara att jag hörde inte dess innersta kärna klinga. Tonen föll fadd som i ett cementrum till marken och blev inget av. Men som litterär arkitektur och berättartekniskt är den häftig. Men när man skalat av språket allt kött och fett och vävnad och kläde så måste det finnas nåt kvar. Gör det det med Storm över Frankrike? Jag vet inte.

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Åh! El Greco, vilken underbar varelse. Så skön. Hans tavlor är så vackra och sensuella, skimrande hudar på människor. Ögonbryn och blodådror som höjer sig på handryggarna. Och ögonen! Jag har sett el Greco utspritt innan, en här än där. Men idag, efter Picasso och han mästare-utställning på Grand Palais (Okej med uppe i topp tre på världens bästa konstmuséer 2008. Lokalerna!!! Som konstverk i sig!! Historiens vingslag!!!).

Men hursom helst var utställningen underbar, lite safe, lite konservativ på sina ställen, men det var vackert, gött och skönt. All denna inte så patsosa, men framsmekta olja på duk. Usch jag låter som värsta sortens TV-kock. Men… Mörket, och ljuset. Åh El Greco. (Alltså, utställningens koncept var att visa de tavlor som Big P inspirerats av tillsammans med de nya. Mycket Velasquesz, Cezanne, Courbier, Ingres, och El Greco.)
Det var nästan lika bra som när jag åkte med Gerlesborgskolan till London och vi fick se Caravaggio. Man blir stalkad av de blickarna!

Uställningen på Grand Palais är välgjord, konstverk från Prado, privata samlingar i New York och Milwaukee har letats fram.
Jag blir rörd av Picasso. Hur han målade som 14- och 16- åring (pojken med hästen!) och hur hans pappa behandlade det – såg på honom.
Sen blir jag upplyft, man ser hur han ser kroppen, på kvinnor på ett annat sätt. Han är inte rigid. Han gillar tjockisar, älskar linjen, vinkeln, kurvan, foten. Ah det är underbart.
Det finns humor i det.
På samma sätt, håller med Lars Norén här, så fungerar Guernica fortfarande som konstverk. Okej, förmätet sagt, vem är jag att säga att ett av världens bästa konstverk inte skulle fungera? Menar bara att Guernica, har har ju blivit nedkokt till en bild, ett emblem, en symbol, en kliché, nästan som bilden på Che Guevara, ni vet. Guernica var inte med nu, men samma intensitet fanns däremot i Picassos tolkning av den fruktansvärda berättelsen och bilden av en gruppvåldtäkt i verket L’enlèvement des Sabines, som har tolkats av många konstnärer innan honom.
Men Picassos är annorlunda. Sensationen är borta, erotiken likaså, det finns inget aggressivt perverst kvar, bara råheten och sorgen i kvinnornas ögon.

Picasso et les Maîtres på Grand Palais håller på till februari.

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

I lördags regnade det tungt i Paris. Jag var hemma hos en konstnärinna på Rue Beaubourg. Hon har haft lägenheten sedan 1973. Hennes lägenhet är ett omgjort hotell från 10-talet. I badrummet fanns också köket. Det är som att bo på en båt, sa hon, och pekade på skärbrädan som täckte badkaret. Hon bodde också i New York på 70- och 80-talet. Hon blev utslängd från Konstfack och flyttade till Äpplet. East Village, de ukrainska kvarteren. Hon bodde helt enkelt där hennes pojkvänner bodde. Hon berättade om skillnaden mellan då och nu. Om att alla som höll på med konst också tog andra jobb, var målare, servitriser, hundpassare, dörrmän. De höll alltså inte på med reklam, eller fick pengar av sina föräldrar eller vad det nu är som har ersatt konstnärer som subkultur. Hon berättade om ett billigt och ruffigt Pigalle och Montmartre, ett billigt Soho, Basquiat och Warhol i bakgrunden. Neue Wave…driven konst. Att älska det nya. Det fanns billiga kvarter, gallerier och brott i Alphabet-town och mitt i Paris.

OBS! Jag passar mig för att romantisera förr-i-tiden. Jag är farligt nära här, jag vet. Men det är gentrifieringen som förvrider synen på mig. Starbuckssynpunkten. Jag skulle aldrig romantisera förr-i-tiden. Hellre Starbucks, alla gånger, än att leva i en tid utan fri abort och med dödsstraff, hemmafruar på valium och etablerad rasism, back of the bus-osv. Så fort man sätter kvinnofrågan, rasfrågan, klassfrågan mot ALLT, så faller tesen om att dåtiden skulle vara bättre, som ett korthus.
I kvarteren runt Pompidou har många kineser flyttat in, som säljer kläder till lager. Man kan inte gå i de affärerna det är bara lager, lager, export import. Alla gränder är steriliserade, tvättade rena på fyllon och kaffe. I Europa finns en annan ännu mer tragisk dimension till det här, utöver att det förstör romantiken för en stackars frankofil.

Det har skett lite samma sak som i Äpplet, fast en annan typ av gentrifiering. Det är väl lite tråkigt. Men egentligen, det gör ju inget och till exempel kan man numera sätta sig i ett tehus en sen regnig natt och få vara med om en funky te-ceremoni. Det kunde man inte för 30 bast sedan.

Det tragiska är vad det nya provocerar fram. Och jag menar inte starbucks-hat alltså. Jag pratar om den nya nationalismen. Den våg som skälver inom nästan varje fransman, den defensiva inställningen till ost och gör i förlängningen det möjligt att välja fram Sarko. Att ur ett stadsplaneringsperspektiv hata kineser. Det som det som skett i Danmark. Man är rädd att någon muslim ska ta ifrån en skinkan på smörrebrödet. Jag har lust att samla alla sådana danskar på ett led och ge dem en lavett som bara fortsätter, kind efter kind. De borde skärpa sig. Men Frankrike med. Italien Spanien.

Man måste skilja på oliv och oliv. Och smörrebröd och smörrebröd. Det är bara ett smörrebröd.

Så här såg Paris ut på vägen hem i lördagsnatt

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Ovan utdrag ur Johan Jönssons debutdiktsamling Efter arbetsschema.
Jag måste instämma i hyllningskören. Den är bra. Befriande text ibland. Jo, ibland finns blinda fläckar, han tappar och fångar upp. Det är inte som Lars Norén. Fast grejen är att det faktiskt är lite som LarsNoréns, sjukhusmiljön, fucked-up Sverige, metallen, sviterna av socialdemokratin, utanförskapet, sjukdomen, äcklet, empatilösheten och empatin. Liite för lite humor för min smak. Jag tycker om det. Men jag vet inte om jag blir berörd, snarare att jag förstår att det är bra. Ni fattar: ”Det här är bra”.

Kalla mig Lars Norén-paranoid, men en annan sak som har jagat mig på sista, är frågan om varför vissa folk gillas av kulturetablissemanget och andra inte. Om det är beroende av att nya begåvningar, Johan Jönsson i detta fall, som nu blivit så uppburen, av journalisternas, som bär upp honom, egen narcissism? Att gillandet är självreflexivt? Attraktionskraften i att ha ”upptäckt” någon. Ni vet, när subjekt och objektet är på fel plats i satsen. JAG upptäckte honom. Eller kanske: VI upptäckte honom. Allt ljus på vem? Ingen har ju upptäckt Norén , han fanns ju redan där. Högt uppe i hierarkin och väl ansedd. Etablerad kredd. Det sitter långt inne att nominera en sådan till Nordiska Rådets pris? Åh, säg att det inte är så! Så cyniskt och mörkt och kulturskrymmande.

Men svara mig då, varför tog inte Sverige bättre hand om Ingmar Bergman?
Varför trivs inte Le Clézio i Frankrike?
Varför får inte Woody Allen längre något ekonomiskt stöd i USA, utan förpassas till att filma i ENGLAND?

Fotnot: Jönsson är bara ett exempel, han förtjänar allt gott.

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Norén blir ju årets bästa bok inte bara för den är bäst litterärt, men det var den största snackisen också. Det får man väl ändå säga? N’est-ce pas? Vissa gillade den. Men Leif Zern i DN tyckte den var dålig och Maria Schottenius i samma tidning tyckte det var en hink med skit, om jag minns det hela korrekt.
Ja, det får man ju ge dem. Det står fruktansvärda saker om dem. Klart de blir defensiva, (lite fånigt att låta Zern recensera kan jag ändå tycka…).
Men om man bortser från att nämna namn på journalister, tycker jag att det bästa sättet att läsa norren just som en handbok i kulturjournalistik. Eller, mer exakt – som en poetik. Jag gör det. Och som en poetik är den en ögonöppnare. Det finns stark moral, en mentalhygien, estetisk hygien. En vass, stark, solid ogenomtränglig vilja att vara ärlig i sin rapport om livet och samhället, som bra journalistik ju ska vara, och i allt detta förlora sig själv, offra sig själv, inte vara rädd om sitt eget ass, för den estetiska renhetens skull, borrandet, längre och längre ner. Moralen. Ni kanske tycker jag låter högtravande? Romantisk? Det är bara för det är så otrendigt att prata om sådant här. Ovant. Det blir som att klä ut sig i fula 70-tals kläder, att ta upp det till diskussion. Särskilt som ung tjej i bloggsvängen…
Nåja, jag finner många av Noréns åsikter om media friska där det är grumligt ofta. Medias anatomiska gångar är proppade med skit och vax, som ingen spolar ut rören ordentligt, det förhindrar klarheten! Ni fattar. Till exempel! Den oformuelerade obehagskänsla som infinner sig när jag läser vissa bloggar, vissa journalister, (jag skulle lätt kunna nämna fem stycken här, men gör inte det, det är ju snart jul, men som känns direkt destruktiva, grumlar blicken). Den undertext av vuxenmobbing, trendighet och halv-lögn, som genomsyrar text när den är som värst, det är värt att prata om, härleda. Norén gör det. Ett slags estetiskt civilkurage.
Den här bloggen ska ju inte handla om mig, utan om mitt liv i Paris, men nu ska jag göra ett undantag. Ok nu kommer det: förutom att studera här, skriver jag på min bok som kommer ut i höst (PR) och Norén har blivit en ledstjärna i min kammare. Hans avskalade metallskena till språk, utan ludd, utan rosa ludd, eller grönt eller rött, eller ekologiskt eller liberalt eller vänster. Det är bara blixtrande och klart. Vasst och tar ställning. Att läsa hans bok är som att tvätta sig. Om man läser den som poetik i.e.

OK nästa inlägg årets utländska bok.

PS Igår var jag på det klassiska underbara varuhuset Le Bon Marché. Jag provade parfymer för flera tusen kronor. Rena essenser i de vackraste flaskor! Jag och min tyska väninna satte i system att få prover… Ambre, Rousse… Det var så vackert där inne. Gammaldagsa rulltrappor och Art deco-typsnitt för hela slanten!


Le bon Marché, för 100 bast sen.

Le Bon Marché-tolkning i papp

Le Bon Marché, interiör.

Bilder tagna från gårdagen av undrtecknad kommer också!

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Har ni läst 2008 års svenska bok Lars Noréns En dramatikers dagbok?

Jag gör det på natten när jag inte kan sova. Vill läsa Le Clézio på svenska, men ingen har skickat den än… Det är viktigt att inte tappa språket. Skämt åsido. Jag läser den och det är betryggande för den tar liksom inte slut, nu kanske jag läst 400 sidor och det är intressant för det påminner om en vänskap mer än vad bekantskap med böcker brukar göra. Här har vi alla stadierna, inte bara första imponerande förälskelsestadiet. Först blev jag såklart charmerad, övertygad om en stor genialitet, sen, jag vet inte. Jag börjar se brister. Lars (får väl ändå vara Lars med Lars nu efter jag tålmodigt lyssnat på ALLT om hans tandläkarbesök och minsta känsloimpuls) karaktär fördjupas, får ett spektrum, är riktigt mörk och dassigt grå på sina ställen. Jag känner igen mig och känner igen briljanta 40-talistmän i min närhet, att vara nästan religiöst övertygad om att livet har ett större mål, fast målet inte har med någon Gud att göra what so ever utan tvärtom, bara ens plats på jorden och allt är tillåtet för att nå detta diffusa grandiosa mål, briljera sin väg fram. En sådan sann existentialist. Varenda val är avgörande och viktigt, och man gör dem utifrån sig själv, sig själv, sig själv och söker sanningen. Det är brutalt. Fult och oattraktivt. Det motiverar helt sjuka saker. Så himla lite KD-syn på livet. Inget är heligt. Inte kärleken. Inte familjen. Varenda tanke är ett nytt val och man ifrågasätter allt tills det är uppdelat i tusen sprickor och spillror. Det gör mig ledsen. Men å andra sidan tillkommer en annan dimension till boken. Det finns ett högre spel än det i boken individualistiska söndrande. Ett hånleende drama ligger nedsänkt som ett ironiskt metaplan över berättelsen, över Sverige 2008, Dramaten och Riksteatern, DN Kultur: Han får betala. Och han betalar till oss. Genom konsten. Det hela känns gammaldags, nästan rituellt, ödesmättat, som hämtat från den grekiska mytologin, han offrar och offrar. Människor far illa. Men han efterlämnar gåvor, sitt offer, sin förlåtelse.

Ah, det här var inte ALLS vad jag skulle skriva. Jag ville berätta om min betraktelse som gör att jag ler lite hela tiden när jag läser norren. Ok here goes. Hans efterlämningar från ett 2000-tal! De är så roliga! Och det är så där lite pinsamma, som allt är när det precis var har varit hett och modernt. Jag får samma upplevelse av att se Sex and the City-repriser. Ni vet, boot-cut, doftljus, tunna axelband och spetsiga skor och afro på blonda tjejer.

I Larsas fall handlar det HELT om den blinda fläcken”japanskt”. Hihi. Det var ju så stort kring millennieskiftet. Han droppar Issey Myiake, Yamamoto och Sushi Zen som om det inte fanns någon morgondag. Sista jag läste innan jag slog ihop boken, någon gång på småtimmarna, var den enormt smärtsamma skilsmässans, från C, praktiska uttryck. Hur tomt det är i lägenheten efter henne och hur han ska lösa det.

”Jag ska inreda C:s rum till ett japanskt rum”. Hi hi. ”Coolt”.