X
Annons
X

Caroline Ringskog Ferrada-Noli i Paris

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Ni kanske minns att jag i ett av de första inläggen i oktober, skrev mig varm om Laurent Cantets Entre les Murs, filmen om skolväsendets sprickor i Frankrike. Den diskuterar inte bara skolklasser, utan samhällsklasser i första hand. Finkänsligt letar den sig igenom
klassrummet som en plats för maktutbyten, hierarkier, självklarheter
och positioner. Spår av nationalism och pennalism blandas med nutiden! Jag rekommenderar den varmt!

Nu kan ni också se den, så kan vi diskutera sen! Guldpalmvinnaren har svensk premiär på Stockholms filmfestival ikväll. 18.30 Skandiabiografen, Stockholm

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

…och jul. Det betyder en sak i mina kvarter: choklad. Monoprix har bytt ut hela sin ekologiska hylla mot bara choklad. Gott så, jag älskar julen och jag älskar choklad.
Fransmännen har var sak på sin plats. Om man vill ha bröd går man till bageriet, fisk, fiskeriet, paraplyer, paraplyaffären, ost, osteteriet, kött, slaktaren, osv, ah ni förstår principen. Choklad – chokladeriet. Gott så. Det är ett trevligt sätt att konsumera på, liksom leka affär med vuxna och så voìla- marknadsekonomin. Men så här i juletider har den här pittoreska shoppingen flippat, redan innan den börjat! Det är fortfarande november! Jag tar det från början. Igår hade jag min första julkonsumtionsporrupplevelse. Jag hör, det låter vi d r i g t . Jag tar det från början. Igår gick jag in i en chokladaffär i de finare delarna av Saint Germain. Jag möttes förutom av fyra damer, stumma i huden kring ögonen, guldjackor och tunt
högt hår där solen lyste genom, som domderade en expedit i latexhandskar, inte mindre än av en björn. Björnen mätte cirka 4 x 2 meter, skulpterad komplett i choklad. I sitt naturliga tillstånd, alltså i bara pälsen låg björnhonan (antar jag), uppfläkt med utsikt över boulevarden. På bröstet vilade två gigantiska choklad-björnungar. Ni får ursäkta att jag berättar men konstnären hade valt att lämna platt där könet skulle vara. Ändå så fylldes jag av en olustig känsla av att ha sett porr mot min vilja.

beviset i Saint Germain

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Tous!

Jag har haft en utomkroppslig upplevelse av konst. OK, egentligen betyder det där ingenting. Hur många happenings sker innanför kroppen? Just det.
Har ni hört talas om Fondation Cartier? En privat konsthall för nutida konst? Fondation Cartier pour l’art contemporain.
Juvelerarvarumärket klingar underligt när man vill få ihop associationen med pur art. Men det var pur art. Boy var det pur art…
Det var öppning av TERRE NATALE – AILLEURS COMMENCE ICI (ung: Någon annanstans börjar här).
I en alldeles enorm svart sal med mjukt golv, så högt i tak att man inte såg var det slutade, projicerades en film. När man kom in var man tvungen att springa och slänga sig ner på det mjuka golvet och lägga sig och titta, för filmen nådde överallt. Raymond Depardon hade åkt runt i världen och filmat och intervjuat människor som var hotade på något sätt. Vissas språk höll på dö ut. Vissas skog höll på att försvinna. Stammar med bara tre personer kvar. Polltiska indianer som satt i fängelse. Platser som eroderade av gentrifiering. Konstnären sa inget själv. Människorna fick prata. Filmer från Kawésaur och Mapuche i Chile, Afar i Etiopien, Occitan i Frankrike, Chipaya i Bolivia. Brasilien.
Det hela kanske låter väldigt politiskt. Men nej, inte i första hand. Det fanns en ödmjukhet, försiktighet kanske jag ska säga. Bilderna var så vackra. En skönhetsdyrkan (igen) blandad med genuina frågor.

Afar

Chile

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Om jag vore ett snille på FRA-lagen, nedladdning och zip-filer, skulle jag kanske lägga upp Nina Simones tolkning av Jacques Brels Ne me quitte pas.
Den värmer inte i novemberpisset, den illustrerar det. Is ända in i
själen. Lyssna! Eller jag menar, ha den i åtanke, så kanske ni stöter
på den. Väldigt bra och raspig. Hon låter sliten som en gammal
varitéstjärna, on the road för 40:ende året på raken. Desperat, men trött.

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Hej,

Det börjar även bli kallt i Paris. Jag sitter just nu och tittar ut över parken som börjar dräneras på färg, mest gulbrunt kvar.

Att ha hemmakväll i Paris är att frysa ihjäl en smula. Dvd-döden har det kallats när kärlekspar slutar träffa andra och slutar gå ut för att vara hemma och se på Beck. Nå, det tycker jag är ont. Det finns ett självändamål med film. Så förnedrande allt det här pratet om att vara ”svennig”. Både för den som yttrar och den som får domen. Det är mitt värsta ord.

Hur som helst. Jag såg Pixars gamla Ratatouille igår. Första gången. Den var alltså charmerande. Och när man är frusen och fattig i Paris och glömt bort motiven för att vara det, är det en bra pepp. Så vackra bilder. Eiffeltornet som glimmar i natten. Att vandra längs Seine. Att äta gott bröd. Lite ost, lite vin. Mycket feel good. Kan störa mig på en sak bara, plattityderna om att en kritiker egentligen bara är en komplexdriven person med dålig barndom, törstande efter sammanhang och kärlek, förnedrande för samtliga inblandade, sliskigare klyscha får man leta efter, det är som långköraren ”det är så stressigt i tunnelbanan” men råttan var bra….trovärdig!

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Jeu de Paume är ett vackert namn på ett museum. Det ligger storslaget vid Concorde, ett stenkast från Sarkozys och Carlas kärleksnäste/arbetsbostad.
Om man kommer dit vid eftermiddagen en lördag, vid säg så där fyra, fem faller skymningen och den enorma karusellen glimmar i det lila ljuset. Det är vackert.

För mig var denna anrika byggnad en nyhet. Men dess funktion börjar mer och mer utkristallisera sig: foton, moderna, en hoplappning av samtiden. Förra utställningen, det enorma Richard Avedon-retrospektivet var hänförande. Så mycket fräknar och trubbiga människor.

Well, var var vi? Lee Miller.
Hon lyser som ett stoppljus, en varnade fyr från sin samtid. Hon var such a ”kvinna” i en konstnärskrets, musa, älskarinna, assistent, you name it, gjorde sitt eget i smyg. Det är uppenbart att hon var begåvad, men hennes produktion är så skral. Det är nästan för symptomatiskt. Så att man måste titta bort för verkligheten är så ful och den uppenbarar sig där på Jeu de Paume, bilderna av henne bredvid olika stora män…Man Ray…. Man orkar inte med att det finns titotusentals kort PÅ henne, men av henne några stycken, bländande i sin sensitivitet, det totala seendet. Den dubbla blicken att både vara objekt och subjekt. Van att bli sedd men att inte berätta om vad man ser…det finns i bilderna. Menar inte att offerförklara, it is a good thing, det fördjupar de tvådimensionella motiven.

Hon var gift med Man Ray under hans succéår. De ”samarbetade”. På samma sätt som Lee Krasner och Jackson Pollock ”samarbetade”.

Självklart gjorde hon helt fantastisk konst och till skillnad från Mans infantila fjortis–surrealism är den fortfarande gångbar idag.

Den största skillnaden mellan de två, förlåt men jämförelsen blir naturlig, är en abstraktion i Millers uttryck som jag inte finner i Mans. Det finns andra dimensioner än experimentlusta i Millers produktion, den viktigaste, som antagligen gör att det känns angeläget är den estetiska. Det finns ett skönhetssökande. En försiktighet och en sorg. Som fotona vore sedda genom en ibland tårad blick. ”Blöd” är danska ordet för mjuk – it sometimes comes to mind. En lyhörd subtilitet, en mjuk dimension, nånstans finner man en öppning till en fördjupning, en blottad (fotomodell)-hals.

Marcel Duchamp och bästisen Man Ray saknar det där lyhörda, det som breddar spektrat, får registret att gå långt ner i bastoner och i så ljusa toner ibland att man bara nästans kan uppfatta vad det är som håller på att hända och vad man ser.

Jag fick ett oformulerat stick ibland av Millers fotografier. Jag antar det är hela anledningen till att hon ställs ut nu i en modern konsthall och Man Ray och Duchamp dammar på nationalmuseum, plockas fram som kanonreferenser, men aldrig i nutiden.

Nu nästan 100 år senare har tiden bänt upp öglorna i strukturernas stålnät i konstvärlden, för vissa kvinnor att krypa igenom. Öppningarna är fler och större. På Millers tid är det nålsögat vi pratar om. Det gick knappt. Det förtätar spänningen. Hon kröp igenom och lämnade detta som bevis.

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Gott folk, min dator har kraschat. Jag hade tusen bilder tagna med en mobilkamera, art as we know it. Nu sitter jag i en källare i Paris och kan inte skriva äöå, jo för jag klistrar in det varje gång på ett förnedrande sätt. (Gud vad jobbigt)
Säger det något om fransmännen att man inte behöver trycka ner shift för att göra utropstecken-tecknet? Situationen hur som.

Om en timme går jag hit. Lee Miller staller ut stort! Aterkommer med rungande matnyttig recension.

PS Det kommer upp ett felmeddelande om att ”I need to re-start my computer, hold down the start button for several minutes”.

(citationstecken behover man inte heller halla ner shift for, symptomatiskt?)
(och inte parentes heller!) Franskt?

Hur som helst: nagon som vet om den gar att raddas?

min roman skiter jag i , men bilderna?

PS Lee Miller

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

HEJ SARA ASSBRING SOM SPELAR MED FRIDA HYVONEN IKVALL I PARIS IKVALL
Vad ska du göra på ikvall? Berätta!

Ikvall spelar jag på fina filmfestivalen Ciné Nordica på Cinéma du Panthéon i Paris. Jag har med mig den fantastiska Andreas Söderström på gitarr och sång.

Vad är din relation till Frida Hyvönen?

Hon äger en bit av mitt hjärta.

Det känns som om det finns en fördom om tjejer/texter/musik. Att tjejer skriver bättre texter, men gör sämre musik. Var hamnar du i det där?
Jag har fördomar mot fördomar. Framförallt all typ av fördomar som handlar om kön och musik.
Hur känns det nu med Göteborg och Paris? Får tanken ro?
Tja, det var svårt att lämna Paris. Kanske av just den anledningen att tanken får ro i Göteborg, fast mer på ett slags apatiskt och inte särskilt utvidgande sätt. I Paris finns utrymme för både tankero och kreativ blomstring – på ett helt unikt sätt.

Vad är ditt bästa Paristips?
Det där med hemliga klubbar känns Paris på något vis och jag är väldigt svag för det. Men det blir ju lite konstigt att tipsa om hemliga klubbar, eller hur? Fast jag kan ändå ge bort tipset om den röktillåtna jazzbaren St Nicholas. Där kan man lyssna på Jazz Messengers och röka sig till himlen. Annars är en osttallrik och en flaska på Le Progrés aldrig fel.

Du har mixat din skiva? Är det nya ljud vi får höra?
Jag jobbar faktiskt med inspelning just nu så jag har en liten bit kvar innan mixning. Men snart så. Ja, det blir nog en hel del nya ljud. Paris har en stor och symbolisk betydelse på den också.

Du har tidigare nämnt du är ett stort Le Clézio-fan. Do tell! Har hans böcker påverkat ditt konstnärsskap till exempel?
Känns som lite pompöst att påstå att Le Clézio påverkat mitt konstnärsskap men jag skulle ändå säga att hans litterära värld, hans språk, hans sått att uppleva och se världen, var väldigt närvarande när jag arbetade med min senaste skiva ’From the Vallet to the Stars’. Framförallt hans bok ’Révolutions’ betydde mycket.

Är du lik Horace på andra sätt?
Jag gillar Horace hemskt mycket faktiskt. Skulle vilja vara mer lik honom. Mer hård och bergsfast i min övertygelse liksom. Han verkar brutal på det sättet. Han är väldigt vacker, Horace, också. Det tänker jag på varje gång jag ser honom. Han ser ut som en tavla.

Hur klarar man regnet i novmeber?
Man ser mycket film, gärna Cassavetes. Man träffar vänner man älskar. Man stänger in sig i sin studio. Man åker till Paris.

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Jag är den första att citera Lars Norén i fråga om Roy Anderssons ”Sånger från andra våningen”, ”ett förfärligt och segt pekoral” med ”hemska dialoger”.
Ja, värre smet får man leta efter. Dels det, att filmen är helt tunn och o-djup. Man får ont i huvudet av den som man får av syrefattiga utrymmen. Tunn tunn luft.

Dessutom har jag en personlig tes om den göteborgska reklammakaren; han använder sig ju bara av amatörskådisar, för enligt utsago ska de vara mer ”äkta”. Bara där blir det tvivelaktigt, som om konst inte vore något skapat, eller en profession att förfina och slipa på, utan ett slags ur-tillstånd, ett avtryck av något rått, det är ju raka motsatsen. Konstruerat och underligt.Och det är inte samma sak som när Bo Widerberg och John Cassavetes gjorde manuslösa filmer, de körde på idén att regissera i nuet, inte pressa ett manus på skådisen, men det finns inga tvivel om att det inte saknas regi och skådespelare i deras filmer.

I Roy Anderssons är skådisen ofta utelämnad. Ofta är det fysiskt obekväma människor som filmfotograferas i starkt ljus, objektifierade och långt från en eventuell regissör. Det finns ingen far som håller en fast hand, det känns som när man går förbi mannen som säljer bingolotter i gången under T-centralen. Eller som när jag träffar den konstigaste människan i mitt kvarter här i Paris. Antagligen var hon en hippie på 50-talet redan. Antagligen testade hon knark. Och antagligen är det därför, som hon antagligen en sen natt okejade att någon person tatuerade blåa liksom gubbar över hela hennes ansikte, panna, kinder, näsa. Hon har en puckelrygg. Hon är en slags nomad. Jag är långt ifrån henne. En icke-intim halv-hjärtad empati infinner sig på gatan, ungefär samma som i Roy Andersson ”Sånger…” och ”Du levande”. Ok min tes: reklammakaren är SNÅL. Det är därför han använder sig av utsatta, icke-hög avlönade amatörskådisar. Äkta…my ass. (Brasklapp: En kärlekshistoria – älskar’t)

Hur som helst är det Cine Nordic, nordisk filmfestival i Paris denna vecka med start den 12. Och till er som är här följande vecka rekommenderar jag eventet varmt. Det verkar bli helt underbart. Ok. De ska visa ”Sånger…”, men det är bara ett av många teman.

Jens Jonsson, som gjort rosade ”Ping-Pong-kungen”, visar sina kortfilmer under tema-namnet ”Court metrage de Jens Jonsson” . Ett djupdykande i Ingmar Bergmans ”Smultronstället” och dess effekter på franska regissören Arnaud Desplechin behandlas under avdelningen Carte Blanche.

Bland de nordiska långfilmerna visas förutom ”Sånger från andra våningen” mer fantastiska saker som ”Låt den rätta komma in” av Thomas Alfredsson och Jan Troells ”Maria Larsson eviga ögonblick”.

Det blir bra. Ses på Pantheon, 13 Rue Victor Cousin