X
Annons
X

Caroline Ringskog Ferrada-Noli i Paris

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Caroline Ringskog Ferrada-Noli


Lee Krasner, Stella Pollock och Jackson.

När det är vernissageöppningar ringlar sig köerna kilometervis. Människor i alla åldrar. Många 22- och 32-åringar. Det känns fint. En fin befolkning. Jag har länge tänkt på det där att det nästan inte finns någon populärkultur i Frankrike. Det är ju delvis statens fel som förbjudit engelska i radio, bara någon viss procent är tillåten. Engelska är ju poppens språk. England är Beatles’ och poppens vagga. Amerika är ju pulpens, Cultural Studies och feminismens land. Allt modernt alltså (en föreläsare i min konstvetenskap skrockade när hon berättade om hur det är på amerikanska Ivy-universitet: ”De tycker Jackson Pollocks fru, Lee Krasner, var LIKA inflytelserik som Pollock. AH HA HA HA HA, om det vore en amerikan eller feminist i rummet nu, skulle de bua. Men det här är Frankrike. AH HA HA HA HA”). Och även om det finns postmodernism i Frankrike är den inte poppig, den går oavkortat in i akademin, Le Monde och Louvren. Ungefär. Här sjungs all rap fram på franska värdig Verlaine och chansoner är fortfarande lika populära. Carla Brunis låtar om hur hennes älskare är som ett bra årgångsvin uppskattas av tjugoåringar. Och de flesta ungdomar jag lärt känna spelar tvärflöjt och fiol utan ironi.
Klyftan är översmetad på ett annat sätt. Dels det att unga kvinnor klär sig lika feminint som unga kvinnor på fyrtiotalet, alla ser ungefär likadan ut här, klyschigt chica men med mer eller mindre utslätad hy och grabbarna med. De har kavaj och slarvig skjorta och mina professorer lia så. Resten smetas ut med en kunskap om Brahms och Bauhaus, och att man inte super så hårt. Jag vet att det finns en liten popscen. Men den är nästan parodisk i sin utbrytaranda. ”Moderna” ljud. ”Electro”. Det nyaste som har hänt Paris är nog skägget. Man ser det på hipsters och Sebastian Tellier har ju det. En och annan fotograf har det. Det är det enda som inte är exakt sig likt. Fransmännens syn på grunge verkar annars vara att det är okej så länge det är rent. Men liksom Serge Ginsbourg hade inte skägg, inte Truffaut heller, inte Camus och inte Fluokids.
Med lite god vilja skulle man kunna säga att Charlotte Ginsbourg är popkultur, men ärligt talat det är hon inte. Det finns en kedja mellan Francoise Hardy, Carla Bruni och Charlotte. De sjunger visor man ska dricka ett gott bordeaux till. Jag undrar har det någonsin funnits funk i Paris?

/ Carrie

Just det. Jag vet inte hur det är i Sverige. Men alla är helt USA-tokiga här, varenda föreläsning jag har varit på pratas det om valet i USA. [Böräck Obamaaaa] uttalas hans namn. I min amerikanska nyhetsjournalistik-klass finns det ingen hejd, vi pratar bara procentenheter timme ut och timme in. Jag önskar att Martin Gelin skulle få uppleva det, han skulle må då. Och nu ska alla fira Lalloween.

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Visst hade jag länge anat att hela kapitalismens
grundval utgår från ovanstående Groucho Marx-skämt. I alla fall bygger ju modevärlden
på idén att man inte är tillräckligt snygg, och har utvecklat ett
blomstrande förhållande med anorektiker till exempel. Eller? Louis Vuitton? Går
inte hela deras koncept ut på att man inte ska ha råd, inte ha tillgång
egentligen, först då blir det exklusivt? Märket tillhör egentligen aldrig
konsumenten utan någon annan, vackrare, bättre, rikare, men man kan få smaka på
det, köpa en liten plånbok, nära drömmen liksom och aldrig nå fram, som ett
evigt förspel med modevärlden.

Ok. Nog med sanningar. Personligen hatar jag dem, sanningar i.e. Och
jag avser att respektera SvD:s läsare lite mer än att förklä slentrianåsikter i
hemmagjorda marknadsekenomiska analyser. Det är inte alls därför jag är här.

Anledningen till att jag över huvudtaget tänker på
klubbar som inte vill ha en som medlem är att jag var på en
fantastisk sådan igår. Visst hade jag länge anat att hela konsumismen gick ut på
devisen, men att det kunde utföras så mysigt och hemtrevligt anade jag föga!

Det finns en restaurang, som är låst. Man kommer helt
enkelt inte in, för dörren är igenbommad. Där börjar lockelsen. Man måste känna
till att det är en restaurang, tro på den hörsägen som säger att den gallerbeklädda
väggen är en dörr. När man vet det ringer man på. Ingen kommer komma. Man får
ringa fem gånger på en dörrklocka som ser ut
som en porttelefon. Då kommer en man och ler.

Och nu, kära läsare, ger jag allt jag har till er, jag
säljer ut det, rear bort det, som hon i Breaking the Waves för att ni ska bli
glada. Ni ska få adressen.

Och får man bara telefonnumret sedan och bokar bara
bord, så kan man stiga in i en liten trästuga, med en brinnande brasa och
en egen slaktare och om man är vegetarian får man as-god ost. Och vin. Och
dessert. Fransk!

Här: 38 Rue Sambre et Meuse. Métro Belleville

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Den
här ovan, som heter Ryssarna
, som Nolde målade när han var på en av sina
resor till Sibirien, är min favorit.

Det
är en rafflande historia, Emil Noldes biografi. Grand Palais´utställning är den
största Noldeutställningen någonsin. Hans samlade verk, i kronologisk
ordning, formar ett narrativ, eller hur? Hur skulle de inte kunna göra det? Det
handlar om rötter. Det blir fysiskt. Det handlar inte om metaforiska rötter,
bara, utan också om hans ben och blommornas rötter som han efterapade Van Gogh med när han bodde i exil i Danmark, som fanns i
den jord, den tyska marken där han föddes någon mil från danska gränsen. Trängtan!

Nolde följde
med upptäcktsresande till Nya Guinea, skrev ner anteckningar om hur han
avskydde sina tyska landsmäns sätt att materialisera och ekonomisera allt som
var naturligt. Visst målade han lite exotistiskt då, men med en slags empati. Det
är sant. Nazismen kom. Gjorde anspråk på ursprung, Noldes blåa ögon i vissa av
målningarna var i fara. 1937 beslagtogs många av hans målningar av nazisterna
på grund av att de ansågs tillhöra den degenererade konsten. (All konst, som
var modern, gjord av judar eller bara allmänt coolt avant- garde, beslagtogs).
Det är rafflande. Hela historien. Man får se den i enorma salar, i olja, om man
går till Grand Palais, håller på till januari.

Nolde
målar ljuset rafflande också. Som om han älskade Rembrandt, något han också
gjorde. Tyvärr blev jag så medtagen av målningarna att jag glömde fotografera.
Men hittade lite bilder på www, men på nätet verkar de mest ha varit
fascinerade av hans målningar på hav. Inga av de fenomenala resor från Indiska
oceanen eller målningarna på ursprungsbefolkningar gick att finna, och de
bilder jag hittade ger inte full rättvisa till denna självlysande kolorist.

Åh Wow! Jag hittade EN från hans resor till Tropikerna.Yes. Älskar den här.

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Van Goghs självporträtt. Musée d’Orsay, lördagen den
25, kl. 15.39.

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Mycket
aktuella frågor just nu som blandar sig in i livet, kulturen och ovanstående
rubrik. Facebook-chattens varande bestämt. Så, ordvits förklarad.

That
reminds me: jag ber till Gud att Kungliga Dramaten i Stockholm INTE
kommer sätta upp en nyskriven pjäs om blogging. Hua. ”Pjäs baserad på bloggen
xxxx”. Eller, hua, att någon bloggar I pjäsen. Ni vet, till
Gud typ. ”Kära Gud, xo xo, smiley” Hua. Så Dramaten att göra nåt
sånt.

Ok.
Det här är egentligen en uppdatering.

Och
en recension.

Relaterat
till föregående inlägg om El Perro del Mar.

Donc: Recension
av konserten
.

Det
blir konstigt nu att recensera konserten eftersom jag blev vän med El perro (Le
chien) efteråt och vi skrattande i rörande samspråk om Le Clézios
författarskap, enda förbehållet att hon läst allt på franska och inte jag.

Och
jag följde med till en bar och allt var härligt.

Men
jag fick en good feeling av konserten. Ett litet rum med flygel och mjuka
stolar och en frank strålkastare och hövligheten att bjuda på vin och nötter
efteråt.

Så:
El Perro påminde mig om Ingmar Bergman, och nu menar jag inte alls Bergmans
rasistiska sida, utan hans konstnärliga. Den raffinerade, odlade
konstnärligheten, som handlar om träning och tid, ögats träning och seendets tillsammans
med Sven Nykvist, det är allt. Hur som helst. El Perro visade på den sida
av Bergman som jag vill tro är det som Woody Allen också älskar hos honom: hans
svårmod. Det är lätt att flabba bort det svenska svårmodet i bloggar och sms,
men i dialogen som kan uppstå i konst, mellan adressat och mottagare kan det
bli tydligt. Och man kan inte värja sig eller gömma sig. Det svenska svårmodet
finns där ibland och man omfamnar det, sitter rak i ryggen och lyssnar, så var
det i går på konserten. Jag undrar vad som hade hänt om mer humor hade smugit
sig in i låtarna? Jag menar inte i texterna, men om musiken skulle spegla sig
själv mera? En distans? Vet ej, men tycker det skulle vara intressant. Kanske
bra.

Superförklaring:

chat
= katt

och
perro= hund

och
chien = också hund.

Alors:
Le chat avec le chien

Nedan:
El perro del mar och den engelska förläggaren Olivier, som har redigerat
Ravi Shankars självbiografi

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Ja, men det vet alla SvD:s läsare redan. För övrigt älskade jag SVT:s Strindbergserie härom julen. Folk klagade på Jonas Karlssons mustasch och Skrotnisse-scenografin, men jag vet inte, jag blev insugen i det där. Strindberg påminner mig om någon….vet inte vem. Hur han blev hatad av borgerligheten för att förstöra svenska språket när han egentligen förnyade det och hur redaktörerna inte vågade tro på hans förmåga. Det är romantiskt!!! Exakt min smak på romantik. Många tycker Strindberg var kvinnoförnedrande, men det är en helt annat kommentarstråd, som om jag får betalt är högst villig att diskutera. (Jag anser att han INTE var det. Eller det är en diskussion, dumt att vara kategorisk…). Men Strindberg var inte den enda konstnärliga svennen att bli tokig i Paris. Det finns så många att de har tvungna att inrätta en institution. Den heter Centre Culturel Suédois.

Nåja, det jag skulle komma till var att min vistelse här ter sig ha teman som varar veckovis, förra veckan konst och träd, veckan innan film, den här veckan har gått i den konstnärliga svennens tecken och scenen har varit Marais. I måndags kollade jag på Jonas Hassen Khemris pjäs där på Centret Culturel Suédoise. Den fyllda pitan efteråt var fylligare om man säger så. Och jag tror jag får säga så för han sa det mig, i lite andra ordalag, pjäsen var långt ifrån texten.

Ikväll ska jag dit igen. GöteborgarenEl Perro del Mar spelar. Det är halv åtta. Jag rekommenderar alla som råkar vara Paris och råkar läsa det här just nu att gå. Hon är fin och det är ett trevligt ställe.

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Thomas Ruff på MAM, superstort och pixlat, men syns inte här, den heter Jpeg 03

Ni vet hur badorter gör sig bäst i september: turisterna har dragit och man har människors spår och de urtvättade färgerna i parasoll och kiosker som står ensamma längs strandpromenaden. Kanske finns en pir, kanske ett nedstängt nöjesfält. Ni vet, Coney Island i oktober, den stämningen.

Eller det behöver inte vara nedlusat med paintbrushade skyltar om korv och glass och karusell. Ni som befinner er i Sverige borde ta er till Simrishamn, Österlen. Gå där längs stranden och frysa. Garanterar att ni får skönhetsupplevelser som räcker fram till glöggen.

Som att vandra in i ett modernt konstfoto av säg, Wolfgang Tillmans. Eller kanske någon annan av objektivitetskonstnärerna inom Düsseldorf-skolan. Just nu har dessa dokumentära konstfotografer en stor utställning påMAM,

Rekommenderar den å det varmaste. Vissa bilder tar liksom över hela ens varelse och man befinner sig omsluten av härlig skönhet och tro på nutiden. Vissa av fotograferna hoppade fram mer än andra jag blev hänförd av Thomas Ruff till exempel, gillade Thomas Struth och imponerad Ursula whats her name again. I takt med den högt uppiskade estetiken fördes en diskussion i och runt bilderna om dess estetiska objektivitet. Det blir en moralisk fråga till slut, vem valde terroristbilderna i tidningen? Vilka är snyggast? Vad är ett träd? Och är ett sydtyskt superromantiskt landskap vackert eller cyniskt ironiskt

Ursula

Ok. Egentligen skulle det här inlägget handla om att igår, den 18 oktober, åkte jag och fem andra ut till Versailles sent på lördageftermiddagen. Vandrade bortom slottet, kom till rosa lill-slorret som är min favorit, firade. Stor-slottet var öppet till 22.00 . Vid den tidpunkten hade alla amerikaner, italienare och präktiga fransmän givit sig av. Det var vi och ca fyra andra art-students. Vi gick omkring i Spegelsalen, tog några danssteg. Utanför var det becksvart. Jeff Koons har utställning där just nu.

The Times beskrev det som I recensionen att Amerika (Jeff Koons) har invaderat slottet Versailles, bade en våt dröm och en sanning från deras sida. Men man får ändå ge curatorn att det är genialisk idé att hänga Koons super-materiella, super dyra dekadenta glänsade konst I överdimensionerde former, på Versailles. Lika barn leka bäst. Den där guld Bubbles (Michael Jacksons apa) verkar äntligen ha hittat hem

Man gick liksom en tipsrunda med Koons konst som ledtrådar. Jag tyckte mindre och mindre om hans person alltefter utställningens fortskridande. Det blev en andragradsekvation, av jag ökande skamlösa biografiska uttolkningar utifrån ju mer av konsten jag såg.

Det är något med det där: att vara liksom börs-konstnär, vilket jag tror är en utdöende konstnärsform, i och med finanskrisen. Så ohett med en diamantskalle när det inte är högkonjunktur.

Damien Hirst, okej kanske ändå inte Damien Hirst, men att vara vräkig, yuppie och high-tech och dyr, blir liksom bara töntigt i en finanskriskontext.

Det går inte att angripa. Alla är överens om att denna “börsen”-konst är god konst, men det är så silvrigt, manligt och kromat. Och det ska hänga i ett kontor eller hos en miljardär. Jag vet inte.

Jag har inga moraliska krav på konst, men kanske tycker jag det här sättet att göra varor på är lite oromantiskt. Lite för cyniskt för min smak. Utställningen var bra dock. Älskar hunden och kaninen, helt kromade och samtidigt organiska.

Okej, nu har ni läst det här inlägget och i bästa fall fått lite förströelse på kultursöndagseftermiddagen. Men det är alltså inte enda syftet, att enbart underhålla vill säga. I denna sedelärande historia finns nämligen en inbakad info – Versailles är alltså öppet på lördagar fram till 22 och alla kan åka dit! Man kan ta sig dit på vintern, då ingen jävel är där. Det kommer vara vackert och antagligen har de fantastiska trädgårdsarkitekterna arrangerat blommornas färger i matta, dova lila skalor som sig bör på vintern. Nu brann trädkronorna i rött och skiftade i gult. Vi hittade ett cederträd som verkade vara ca 300 år gammal. Den var så vacker. Och den kan ni också få se.

Koons håller på till 14 december

Objectivités – La Photographie á Düsseldorf håller på till 4 januari

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Om man går neråt trädgårdsanläggningen kommer man till lill-slorret i rosa marmor. Om man går bakom det kommer man hit, finns ingen belysning. Utflykten kräver en tjänare med fackla, alternativt en tillräckligt romantiserad bild av förr-i-tiden, alternativt en plunta. Väl ute ur Marie-Antoinettes skog kommer man tillbaka till stor-slorret och Jeff Koons tecken för civilisation.

Om inte det här är porr, vad är då porr?

PS Hoppas ni på intet sätt känner er Cypressed by this blog.

(OK. Det var sista ordvitsen! Tips: om ni ser det som jag verkar i brittisk, fin-journalistisk rubriksättartradition blir det lättare att hantera ordvitsarna.)

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Tjena, jag lyckas inte svara på bloggkommentarerna, det passerar tydligen inte filtret för vad som är okej.

Så, här är mitt kommentarsvar: Nej, Entre les murs visas inte med engelsk text. Kalla det slump. Eller del i den mästrande, lokalpatriotiska, dryga stil som även innehåller element som att vägra sin befolkning att handla mat på en söndag (ALLT är stängt), att metron slutar gå 02 på helger (franska staten: ”Men vem är ute sååå sent? C’est vulgaire ca…”) och att antal taxibilar i natten avgörs efter random taxichaffisars humör. En klassisk härskarteknik alltså.

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Förra gången jag såg en film om den franska skolan blev jag djupt rörd. Être et Avoir (Att vara och att ha), dokumentären av Nicholas Philibert från 2002 om en lärarvikaries trevande undervisning i fransk byskola.

Samma med Guldpalmsvinnaren Entre les murs. Vet
inte om det är en slump, men det är något med att ta fokus på den
annars dolda maktrelation som existerar dagligen mellan lärare och elev
som, om det görs bra, kan vara hisnande. Träffar en smärtpunkt, som
i Entre les murs exponeras i obarmhärtigt lysrörsljus. Långt
borta från den romantiska bilden av vad ett vardagsliv i Paris
är…inte en gubbkeps så långt ögat når.

Entre… utspelar sig på ett högstadium för les banlieus (förortsungar).
Dramatiken ligger i godtycket. Hur drabbande slumpen kan vara, ett ord
leder till ett annat som leder till ett bråk som leder till misshandel
i hemmet, ungefär, som i förlängningen blir en kommantar till dagens franska rasism. Hur
mjuk och fin den ter sig i lärarrummet, uttrycks och fortplantas i
klassrummet. Osagd och osynlig men full av bieffekter. (Varför kan jag
räkna antalet svarta på mitt universitet på ena handens fingrar, osv, ok två händer, men ändå).

De härjade ansiktena på bioduken, fick mig att tänka på Amelie från Montmartre. På ett sätt är den filmen del av den här finmaskiga rasismen som ligger som ett osynligt nät över Frallan.

Jag förstår att Cannesjuryns hjärta slog volter, för jag vet inte, men Entre les murs är
väl den första filmen på väldigt länge som dels är realistisk nutida
och dels som står i direkt kontakt med Nya Vågen-regissörerna, ja
framförallt Truffauts De 400 slagen som
också skildrar uppväxtens grymhet, möten med auktoriteter, helt
osentimentalt. Bara reaktioner och psykologi för hela (grind)slanten.

Hur
som helst, var var jag? Jo, jag satt i biosalongen och när dessa jävla
realistiska porträtt spikades in i min mjuka fettiga, hjärnvävnad, kom
jag att tänka på Amelie från Montmartre. Den filmen förvillade
liksom blicken på mig. Lilla
läppstiftet, lilla frisyren, lilla crème brûlén, mysiga följsamma
fördomar som det är härligt att vandra omkring i, man kan till och med
vilja flytta till ”Paris”. Men det är bara luft. T.ex! den kvinnoroll
som visas i Amelie. Lika litet som
att Obama är muslim existerar den, en sanning som stämmer från håll.
Filmen är så sjuk, man börjar tvivla på om franska kvinnor har mens –
typ.Om det verkligen finns anorexia eller om man bara är naturligt franskt
smal. I Entre... där i lärarrummet, och jag menar nu inte att
vara för onyanserat bipolär här, fanns hela människor. Och jag vet
inte vad som var värst eller starkast – lärarnas futtiga, eller okej
liv, eller elevernas terrorbalans och ostimulerade strävan.

Så långt från att blåsa bort skummet med pussmun från café-crèmen, om ni förstår vad jag menar.

Och tills det att den seglar upp på svenska biografer kan ni värma upp lite med några andra filmer på ämnet:

Ingmar Bergmans HETS, regi av Alf Sjöberg, men efter manus av I.B om härlig pennalism.

Vikarien,
som den heter på svenska, vann guldlejonet i Vendig 1999, en av mina
absoluta favoritfilmer. Till skillnad från i samtliga övriga nämnda
filmer är karaktärskådisen här kvinna, kan vara en kul twist i
uppväxtskildrings-djungeln.

Och till er andra som inte uppskattar god konst för den per definition
är svårkategoriserad och oregelbunden, rekommenderar jag Svea rikes
lagbok. Bästa av två världar: dels innehåller den BARA regler och
dels är den skriven på perfekt svenska. Själva definitionen av god text, (enligt vissa).