Annons

Mats-Eric Nilsson om matkvalitet

Mats-Eric Nilsson

Mats-Eric Nilsson

Det pågår som bekant ett regeringsarbete för att transformera vår nation, spefullt kallad Landet Brunsås, till Matlandet Sverige. Efter att ha tränat på pop och design anses vi nu mogna för att – i konkurrens med italienare och fransmän – sälja vårt långsmala rike med kulinariska argument.

Ett ambitiöst politiskt långkok, kan man tycka. Det underlättas dock knappast av att livsmedelsbranschen nu väljer att kasta sten i grytan. För vad ska man annars säga om den ”skandinaviska” reklamkampanj som Lidl sprider bland franska hushåll?

Under varumärket Södergården marknadsför butiksjätten som bäst sådana E-nummerprodukter som citronmuffins och dammsugare. ”Svenska delikatesser” trumpetar Lidl, och riskerar därmed att överrösta jordbruksministerns utspel om den intressanta svenska matkulturen.

Mats-Eric Nilsson

Vi svenskar kan sträcka på oss. Äntligen finns vi på kaffekartan. Vi har ”fått” Starbucks, som heter när ett globalt företag finner vårt insnöade land tillräckligt intressant för en första etablering.

Ursäkta ironin, om den nu gick fram, men nyheten att den amerikanska kedjan – med 4500 kaféer världen över – igår skaffade sig ett brohuvud på Arlanda, gör inte att jag kastar mig på flygtåget.

Om fem år kommer Starbucks att finnas över hela landet sedan jätteföretaget målmedvetet glufsat i sig de espressobarer och konditorier som ännu lyckats stå emot kedjor som Coffeehouse by George, Wayne’s och Espresso House.

Svenskarna – liksom tyskarna, polackerna och kineserna – vill få sin italienska caffè latte serverad i de pappmuggar som förekommit i flest amerikanska teveserier. Det är den enkla förklaringen till att det stora landet, med sitt usla kafferykte, kan bli något så oväntat som kaféexportör.

Mats-Eric Nilsson

Sporrad av sina brittiska framgångar har Jamie Oliver tagit klivet över Atlanten. Med start i en av USA:s matmässigt ohälsosammaste städer – Huntington, West Virginia – vill den passionerade tv-kocken nu dra igång något som liknar en amerikansk folkrörelse för bättre matvanor.

Liksom tidigare i England riktar Jamie in sig på den usla skolmaten, och sätter samtidigt upp målet att alla ungdomar under sin skoltid ska lära sig att laga tio rätter. Enligt honom en ovärderlig kunskap att ha med sig in i vuxenlivet.

Cynikerna skakar säkert redan på huvudet. Men man måste ha ett hjärta av sten för att inte ryckas med när den vältalige kocken under 21 laddade minuter presenterar sitt ambitiösa projekt.

Mats-Eric Nilsson

Kokainsniffandet började i jetsetmiljöer, men fanns något decennium senare bland missbrukarna på gatan. Och på samma sätt är det med det utskällda köttklistret.

Limmet användes först av de uppburna världsberömda kockarna inom den så kallade molekylära gastronomin, men det vara bara en tidsfråga innan det skulle hamna i de billigaste av köttfabriker.

Kändiskokainisterna var vackra på bild och kunde, åtminstone till en början, berusa sig med stil – till skillnad från de föraktade gatuknarkarna. Och de limmande stjärnkockarna sysslade förstås inte med något simpelt som att trycka ihop köttslamsor till en hel biffliknande bit, utan hade högre konstnärliga ambitioner.

Toppkockarna ville skapa matkreationer som var otänkbara utan nya kemiska substanser. Men deras kök blev fashionabla testlaboratorier för tillsatsindustrins E-nummer.

Den exklusiva molekylära gastronomin är döende, men köttklistret ligger snart på var mans tallrik.

Mats-Eric Nilsson

I veckan blev jag på debattsajten Newsmill anklagad för att fiska i grumliga rasistiska vatten. Det var historikern Jonathan Metzger som efter att ha sett TV-serien Landet Brunsås kommit fram till denna oväntade analys.

Hans tes är att vi som talar oss varma för oförfalskade livsmedel är motståndare till att matkulturer blandas. Men hur skulle man överhuvudtaget kunna vara det? Det är ju genom sådana influenser kors och tvärs som den stora mångfalden av matkulturer har vuxit fram – och fortsätter att utvecklas.

Att vi i dagens butiker erbjuds guacamole med 1,5 procent avokado eller fuskvarianter av pesto, pizza och soja är dock något helt annat. Det handlar då inte om olika matkulturer som på ett intressant sätt befruktar varandra. Utan om en livsmedelsindustri som i sin ständiga jakt på nya produkter prånglar ut så kallade etniska matvaror, som är rika på tillsatser men fattiga på riktiga råvaror.

Det var därför den mexikanska konsuln i det första programmet såg så skräckslagen ut när Erik Haag försökte bjuda henne på svenska tacos.

I samma avsnitt dristade jag mig till att efterlysa fler bosniska krogar i Sverige, vilket Metzger reagerar särskilt mot. Även bosnier måste väl få baka vanliga pizzor om de vill, invänder han. Och på just den punkten kan jag förstås bara hålla med.

Men visst är det ändå konstigt – och trist – att det finns så få irakiska, kurdiska, chilenska, finska eller bosniska restauranger i vårt land. Kan det vara så enkelt att de flesta svenskar bara kan tänka sig att äta sådan ”utländsk mat” – sushi, pizza, thai – som brukar förekomma amerikanska teveserier?