SJ-lunch som i äldrevård

Någon timme efter den ganska omfattande hotellfrukosten
sitter jag på tåget och blir tillfrågad om vad jag vill dricka till
lunchen.

–Eeeee, lättöl blir bra, får jag fram, trots att jag ännu
har svårt att tänka på nästa måltid.

Några sekunder senare inser jag att konduktören tänker
servera maten pronto. Klockan är 10.14 och det är dags för lunch!

–Men jag kan inte äta nu. Det är alldeles för tidigt, protesterar
jag och känner mig som en udda existens i den välfyllda vagn där det redan så
smått har börjat lukta mat.

–Det var någon annan som påpekade samma sak, svarar
konduktören förstående men samtidigt med undertonen att problemet är alldeles
nyupptäckt.

Hon böjer sig snart för min argumentation och antecknar att personen
på plats 6 inte vill ha sin matlåda förrän kl 12. Jag har av allt att döma förvandlas
till ett logistiskt problem. Distributionen av luncherna bör av praktiska skäl
ske så snart passagerarna har sjunkit ned på sina platser. Så att avprickning
kan ske.

Att få lagad mat, om än mikrad, serverad vid sin plats är förstås
en imponerande service. Den tillkommer de passagerare i första klass som på
förhand har beställt en plusmeny. Som
turnerande föredragshållare och flitig tågresenär är jag givetvis tacksam för
att denna möjlighet finns.

Men SJ riskerar att hamna i samma fälla som de institutioner
som av praktiska skäl serverar skolbarn eller äldre så tidigt att de inte har
haft en rimlig chans att ha hunnit bli riktigt hungriga. Få tvingas väl sätta
sig till bords redan kvart över tio, men någon stund senare utspisas de första
eleverna och åldringarna.

Till skillnad från den idisslande kon bör människan inte äta
hela tiden , även om snacksindustrin försöker göra oss till så kallade grazers (”betare”). Vi mår bra av ett
riktigt mål var fjärde-femte timme. Ungefär samma tid varje dag.

Matkvalitet handlar inte bara om vad som ligger på tallriken.
Utan även om hur och när vi äter vår mat. Ordet M-Å-L-T-I-D är egentligen
ganska finurligt.