Annons

Mats-Eric Nilsson om matkvalitet

Mats-Eric Nilsson

Mats-Eric Nilsson

Det står ”fjällröding” på krogmenyn. Men den kan lika gärna vara odlad i Sydsverige, säger den norrbottniske handlaren och skakar på huvudet. Kvalitetsskillnaden mellan hans fjällröding från Padjelanta och den odlade versionen är slående. Men hur många kroggäster, som betalat dyrt för den äkta varan, får chansen att upptäcka den?

Problemet skulle trots allt vara begränsat om det bara gällde lappländska fiskar, men krogarnas råvarufusk är tyvärr betydligt mer utbrett än så. Allt som kan låta fint på en meny kan den mindre nogräknade krögaren trixa med.

Och risken för upptäckt är närmast obefintlig. Kommunens livsmedelsinspektörer är fokuserade på att i detalj kontrollera hur de många hygienreglerna efterlevs, och bryr sig sällan om att skärskåda de luftiga påståendena om den mat som serveras.

Därför är dagens nyhet från Linköping så glädjande. Här har inspektörerna för ovanlighets skull undersökt den så kallade redligheten hos stadens pizzerior, restauranger och gatukök. Hos 28 av 89 inspekterade matställen upptäcktes att rätterna bestod av andra ingredienser än vad man skyltade med.

Den grekiska fetaosten var ofta dansk eller tysk komjölksost och ryggbiff såldes som oxfilé. Dessutom bluffades med sådant som parmaskinka, löjrom, kalvfilé, krabba och mozzarella.

Inget talar väl för att de östgötska krögarna skulle var särskilt samvetslösa eller okunniga om sina råvaror. Dags alltså för landets övriga kommuner att följa Linköpings exempel!

Mats-Eric Nilsson

”Om man satte glasväggar på matindustrins anläggningar skulle den inte kunna fortsätta på det här viset särkilt mycket längre.”

För mig är detta nyckelrepliken i den amerikanska dokumentären ”Food Inc”, som går upp på svenska biografer på fredag. Uttalandet kommer från en bonde som sorgset reflekterar över hur den gigantiska köttindustrin i sina enorma fabriker behandlar djur, människor och miljö. Själv slaktar han sina kycklingar småskaligt och utomhus, vilket inte oväntat fått de livsmedelsmyndigheter som är i maskopi med storindustrin att försöka ingripa – av hygieniska skäl.

Filmens tema är hur lite konsumenten egentligen vet. Och hur mycket som görs för att hon ska hållas ovetande. Den som läst Eric Schlossers ”Snabbmatslandet” eller Michael Pollans ”Till matens försvar” kommer att känna igen en hel del, men till deras budskap läggs nu mängder av stillsamt omskakande bilder.

Någon Michael Moore-dokumentär är det dock inte frågan om. Historien om den urspårade matindustrin berättas i ett helt annat tonläge. Och är därför så mycket svårare att avfärda.

Se den!

Mats-Eric Nilsson

Av de många nyheterna i dagens strida ström fastnade jag för en till synes obetydlig uppgift på Svenska Dagbladets sportsidor. Den svenska truppen till de stundande vinterspelen ska över Atlanten föra med sig 100 kg Ahlgrens bilar. Det blir 625 påsar med sammanlagt 93 750 bilar har SvD räknat ut.

För att våra vinteridrottare ska kunna göra sitt bästa är det viktigt att hitta ”ett svenskt hörn i OS-byn”, förklarar Robert Andersson på Sveriges Olympiska Kommitté den stora mängden godispåsar.

Ingen kan väl förmena en snörvlande skidåkare att lassa in några godisbitar efter att ha forsat fram genom spåren. Det intressanta är istället vad den rekordartade mängden tillsatsstinna småbilar säger om vår sockerdopade nation.

Under de senaste 20 åren har den svenska godiskonsumtionen ökat med 50 procent, berättar Thomas Hedlund och André Perssons i sin avslöjande bok ”Godis åt folket”. År 2007 hade vi genom den välorganiserade lösgodisexplosionen lyckats komma upp i nästan 17 kilo per person. Det är exempelvis sju gånger mer än portugiserna.

I inget annat land äter vuxna människor godis som vi svenskar gör.

Se där, en gren som vi redan har vunnit!

Mats-Eric Nilsson

Det första leendet. De första stegen. De första orden. Javisst. Men missa inte de första smakerna!

Det kanske inte är någon prestation i likhet med de andra, men en stor sak att få vara med om. När Joni, som nu är fem månader, testar sig fram bland vinterns rotfrukter sitter jag som morfar gärna på första parkett.

Att se hur hon prövande undersöker moset med tungan och läpparna, och en stund senare fäktande med armarna glupskt gapar efter skeden med potatis, palsternacka eller svartrötter, är en premiärföreställning man inte vill missa. Hur känns och smakar en mandelpotatis mosad med en klick smör, när det är för allra för första gången?

Fast helt jungfrulig mark är Jonis smaklökar nog inte. Nya forskningsrön talar för att modersmjölken innehåller smakämnen från mammans kost. Mödrar som äter smakmässigt rik mat tenderar att få barn som är nyfikna på nya smaker.

Egentligen är det fantastiska smaksinnet ännu ganska outforskat. De flesta forskningsmiljonerna går till att utveckla nya metoder för att manipulera våra matupplevelser. Nya smakförstärkare som är tänkta att ersätta den utskällda glutamaten. Eller mikroinkapslade aromämnen som på ett sinnrikt sätt ska aktiveras i slutfasen av den industriella tillagningsprocessen.

Frågan är bara om de kommer att falla Joni på läppen. Ännu så länge ser hon ut att njuta av de hemlagade rätter som Linnea och David hittar i Johanna Westmans och Kenneth Anderssons Första mosboken. Samt i ett tummat exemplar av 70-talshäftet Alternativ barnmat.

Smaka på den titeln! Redan då ansågs den fabriksgjorda barnmaten vara normen.

Mats-Eric Nilsson

Sitter och skriver på en ny bok och har just hittat en uppgift som jag inte kan hålla inne med. Egentligen är det ingen nyhet alls, och borde vara känt för mig sedan den där lunchen på Frankfurts flygplats för några år sedan.

Jag upptäckte då att det vid vissa av rätterna på menyn fanns en finstilt notering om vilka tillsatser som hade använts. Eftersom detta passar in i ett resonemang i den nya boken var jag i veckan tvungen att kolla saken noggrannare. Finns det en tysk lag som kräver att krögaren ska redovisa tillsatserna för sina matgäster?

Jovisst, svarade SvD:s Tysklandskorrespondent Tomas Lundin, och skickade snart över en beskrivning av denna tyska förordning, som började gälla 1998. Följande tillsatser måste anges på menyn: konserveringsmedel, färgämnen, smakförstärkare, fosfater, antioxidationsmedel, sötningsmedel, vax och svaveldioxid.

Ingen kan alltså servera färgade oliver utan att berätta det. Inte heller såser och soppor med smakförstärkare eller potatissallad med konserveringsmedel och färgämnen.

Till och med gatuköken måste deklarera vilka ljusskygga ingredienser de har blandat ned i korvsmeten.

Så vad väntar svenska lagstiftare och myndigheter på? Ett effektivare sätt att sticka hål på alla pinsamma påståenden om ”hemlagat” och ”på husets vis” är väl svårt att tänka sig. Frågan är bara hur små bokstäver de skamsna krogägarna kommer att viska fram sina många E-nummer med.

Mats-Eric Nilsson

Går på autopilot genom närbutiken för att plocka åt mig några basvaror när jag plötsligt bländas av ett kraftigt brandgult sken. Framför mig ligger några kilo av världens bästa apelsiner. Årets tarocco är äntligen här!

Apelsiner av växlande kvalitet kan man köpa året runt. Men det är bara nu i januari och februari som det är säsong för de italienska blodapelsinerna. Och den allra godaste sorten – enligt mig och många andra citrusfantaster – är den tunnskaliga och svagt blodiga taroccon med sin eleganta balans mellan syra och sötma.

Visst brukar de vara dyrare än andra apelsiner – min Icabutik tar 34 kr kilot – men de är värda varenda krona. Njut dem som de är eller filéa frukterna till en frisk och vacker apelsinsallad att avsluta måltiden med. Ringla gärna över lite honung och toppa med rostade hasselnötter.

Om din butik inte har tarocco? Be den ansvariga att ta hem! Om handlaren verkligen följer ditt råd och börjar sälja dessa fantastiska blodapelsiner? Köp en ordentlig laddning och sprid dessutom nyheten bland vänner och bekanta!

Se förresten till att hon eller han marknadsför sina dyrgripar ordentligt. Med anonyma skyltar av typen ”Apelsiner Italien” får man ingen kund att inse att det innanför skalet döljs något alldeles extra.