Annons

Mats-Eric Nilsson om matkvalitet

Mats-Eric Nilsson

Mats-Eric Nilsson

Någon timme efter den ganska omfattande hotellfrukosten
sitter jag på tåget och blir tillfrågad om vad jag vill dricka till
lunchen.

–Eeeee, lättöl blir bra, får jag fram, trots att jag ännu
har svårt att tänka på nästa måltid.

Några sekunder senare inser jag att konduktören tänker
servera maten pronto. Klockan är 10.14 och det är dags för lunch!

–Men jag kan inte äta nu. Det är alldeles för tidigt, protesterar
jag och känner mig som en udda existens i den välfyllda vagn där det redan så
smått har börjat lukta mat.

–Det var någon annan som påpekade samma sak, svarar
konduktören förstående men samtidigt med undertonen att problemet är alldeles
nyupptäckt.

Hon böjer sig snart för min argumentation och antecknar att personen
på plats 6 inte vill ha sin matlåda förrän kl 12. Jag har av allt att döma förvandlas
till ett logistiskt problem. Distributionen av luncherna bör av praktiska skäl
ske så snart passagerarna har sjunkit ned på sina platser. Så att avprickning
kan ske.

Att få lagad mat, om än mikrad, serverad vid sin plats är förstås
en imponerande service. Den tillkommer de passagerare i första klass som på
förhand har beställt en plusmeny. Som
turnerande föredragshållare och flitig tågresenär är jag givetvis tacksam för
att denna möjlighet finns.

Men SJ riskerar att hamna i samma fälla som de institutioner
som av praktiska skäl serverar skolbarn eller äldre så tidigt att de inte har
haft en rimlig chans att ha hunnit bli riktigt hungriga. Få tvingas väl sätta
sig till bords redan kvart över tio, men någon stund senare utspisas de första
eleverna och åldringarna.

Till skillnad från den idisslande kon bör människan inte äta
hela tiden , även om snacksindustrin försöker göra oss till så kallade grazers (”betare”). Vi mår bra av ett
riktigt mål var fjärde-femte timme. Ungefär samma tid varje dag.

Matkvalitet handlar inte bara om vad som ligger på tallriken.
Utan även om hur och när vi äter vår mat. Ordet M-Å-L-T-I-D är egentligen
ganska finurligt.

Mats-Eric Nilsson

Som granskare av livsmedelsbranschen får man förstås räkna
med att själv bli påpassad. Till exempelvis i matbutiken.

Ofta spanar någon ner i min korg eller vagn för att se vad
som passerat genom nålsögat den här gången. Kan han verkligen komma undan alla de
tillsatser han skriver om i sina böcker?

Och eftersom jag inte har något att dölja – jag undviker naturligtvis de konstigheter jag kritiserar – visar jag villigt
upp vad vi tänker äta till middag.

Men det finns ett problem. Ibland kan nyfikna medkonsumenter
få se den store tillsatsjägaren rada upp mängder av E-nummerstinna produkter på
bandet vid kassan. Har han fått fnatt? Ska nu gå hem och ha en riktig orgie i
tillsatser bakom nerfällda persienner? Eller har han trots bokinkomsterna inte
längre råd att leva på äkta vara?

Sanningen är jag då och då måste lägga mina pengar på
livsmedel som jag aldrig skulle kunna tänka mig att konsumera. De blir åskådningsexempel
vid offentliga föreläsningar eller används för journalistiska granskningar.

För vissa låter det kanske som det slags bortförklaringar
som man ibland kunde få höra från kommunalpolitiker som ertappades på
porrklubb: ”Jag vara bara där i studiesyfte”. Men likväl är det sant.

Vid dessa inköpsrundor läser jag som vanligt
innehållsförteckningarna mycket noggrant. Men sedan väljer jag konsekvent de varor
som har allra flest tillsatser. Vilket måste förefalla extra märkligt för
eventuella iakttagare.

Under ett besök i Göteborg i veckan gjorde jag ett verkligt
fynd. En pannbiffsbaguette hos Hemköp i Nordstan visade sig bestå av 75 komponenter,
varav ett stort antal tillsatser och andra industriella ingredienser. Givetvis
behövde jag inte tveka många sekunder för att investera de nödvändiga 32
kronorna i denna rekordartade smörgås.

Om ingen sparar dessa produkter – eller åtminstone
förpackningarna – kommer våra barnbarn inte att tro oss när vi säger att de har
funnits. Hur allvarliga vi än försöker se ut blir reaktionen förmodligen bara:
”Nej, farfar – nu luras du nog igen!”