Annons

Mats-Eric Nilsson om matkvalitet

Mats-Eric Nilsson

Mats-Eric Nilsson

Det finns olika sätt att bemöta nyfikna konsumenters
intresse för vad som kan tänkas finnas i maten. Att göra den lagstadgade
informationen så svåråtkomlig som möjligt är en vanlig utväg. Särskilt för de
producenter som inte tycker sig ha något innehåll att skryta med.

Man väljer då att liksom viska då fram de många E-numren. Bokstäverna
i innehållsförteckningen trycks med så små bokstäver som möjligt. Och skulle de
inte bli tillräckligt oläsliga av detta använder man bara en bakgrundsfärg som sänker
läsbarheten ytterligare.

Men detta kan snart vara ett passerat stadium. SJ har nämligen
kommit på en betydligt radikalare lösning. Ingredienslistan på bistrovagnarnas
plastmackor har numera med ett specialknep i praktiken gjorts helt oåtkomlig.

På etiketten syns inga ingredienser alls. Den
matintresserade kunden förväntas istället lyfta på en flik på för att få veta vilka
tillsatser smörgåsen består av. Och väljer man mellan olika mackor måste man före
köpet pilla upp flera luckor. Om det överhuvudtaget går.

Ofta har fliken klibbat fast i underlaget, som på en misslyckad
adventskalender.

På mitt X2000-tåg från Malmö till Stockholm igår kväll gick det
inte att läsa innehållsförteckningen på någon enda av de 20 smörgåsar som fanns
till försäljning.

Kanske ett fall för Livsmedelsverket som säger att
uppgifterna ska vara ”väl synliga” och ”klart läsbara”?

Mats-Eric Nilsson

Det är väl bara mediefolket i
Stockholms innerstad som bryr sig om ekologiskt och räknar tillsatserna i
maten?

Den frågan får jag ibland från just
journalister innanför tullarna. Mitt svar är jag inte längre har särskilt bra
koll på huvudstadens centrum eftersom jag så sällan är där numera.

Istället reser jag land och rike
runt och föreläser om mina böcker. Och på alla de platser jag besöker
överväldigas jag av det intensiva engagemanget för den mat vi stoppar i oss. I
metropoler som Göteborg och Malmö, i medelstora städer som Linköping, Sundsvall
och Umeå, men minst lika mycket på mindre orter som Orust, Eslöv, Sollefteå,
Höganäs, Åmål och Hörnefors.

Att få se så mycket av Sverige, är
förstås en lyx. Men att hitta något ätbart kan vara en mardröm. Därför blev jag
så lycklig när jag igår, släpandes mitt bagage längs Ronnebygatan i blekingska
Karlshamn, hittade ett riktigt surdegsbageri. Sjölands Konditori visade sig
syssla med något så udda som traditionell brödframställning.

Jag köpte med mig en härligt tung
gotlandslimpa – bagaren lär komma därifrån – för framtida behov.

Därför kunde jag i morse på
Stadshotellet i Växjö bryta min vanliga trista morgonrutin. Jag behövde inte gå
runt och stirra på frukostbufféns fluffiga industribröd och se sur ut. Ur läderbagen
halade jag istället upp det på rågsurdeg bakade karlshamnsbrödet och frågade om
jag fick använda hotellets kniv och skärbräda.

Det gick alldeles utmärkt. Och de
mättande smörgåsarna smakade, med den lilla beskan från pomeransen, precis så
bra som jag hade hoppats.

”Det ser gott ut det brödet”, kommenterade
en västsvensk kvinna vid bordet bredvid.

Hon var inte särskilt svårkrusad och
jag gick förstås med lätta steg bort och skar henne en skiva.

”Först trodde jag att du var
laktosintolerant eller något sådant”, sade hon när jag återvände med den åtråvärda
brödskivan.

Men sedan insåg hon att jag inte
går på någon specialkost alls. Förutom äkta vara.