Annons

Mats-Eric Nilsson om matkvalitet

Mats-Eric Nilsson

Mats-Eric Nilsson

Kulinariskt havererar de flesta flygningar redan en
halvtimme till en timme efter att planet har lämnat startbanan. I svårforcerade
askar och småburkar distribueras då den serie matliknande industriprodukter som
ska mätta kabinens hungriga passagerare och dessutom få restiden att gå.

I knäet hamnar en uppvisning av den moderna
livsmedelsteknologins senaste landvinningar. Somliga av de många E-numren har
med minimala bokstäver tryckts på de små kompletterande plastbyttorna; andra
döljs i huvudrättens odeklarerade förpackning eller i de gummiartade uppvärmda
bröd som ligger i den framsträckta korgen.

Och de fåtaliga råvaror som trots allt ingår har för länge
sedan berövats sin smak och fräschör när rätten når sin slutdestination hos dig
på plats 19D. Håglöst petar du runt med plastgaffeln och börjar planera en
måltid värd namnet – så snart som möjligt efter landning.

Efter otaliga sådana upplevelser – med alla möjliga
flygbolag – har jag dragit slutsatsen att tydligen är det kanske är omöjligt
att servera riktig mat ombord på ett flygplan. Men under en inrikes flygresa
för några veckor sedan kom jag på andra tankar.

Kullaflyg, som trafikerar sträckan Stockholm–Ängelholm,
visar att det faktiskt går alldeles utmärkt att till en överkomlig summa
erbjuda en upplyftande matupplevelse ovan molnen. De tre kalla rätter resenären
här kan välja mellan baserar sig på lokala råvaror från Bjäre- och Kullahalvön.
Vad sägs om spickeskinka från Heberleins i Förslöv med sommarens grönsaker och
rabarbersås? Eller gazpacho på Vikentomater med hemgjorda krutonger?

Rätterna lagas från grunden av eldsjälen Bittan Gustavsson i
Båstad som tillsammans med sambon Janne Lundén driver ett nystartat företag som
handlar med traktens bästa odlare och uppfödare. Ett utpräglat småskaligt och
kvalitetsinriktat initiativ – så
det finns förstås inget de stora flygbolagen med sina avancerade cateringlogistiska system kan lära sig av dem.

Eller tänker jag fel nu igen?